Do it!

Precis....

Träna hjärtat:

Hehe:

Kärlek:

Tjo flöjt!

Dan för dan

Imorgon blir det tjo och tjim. Det är dax för midsommar.

Midsommar i Äppelbo.

Midsommar med familj och vänner. Det kommer att bli hur bra som helst.

Det ska:

* Lövas
* Ätas glödstektsill (ev. slinker det ner en snaps eller två)
* Hembygsgård
* Plockas blommor (är viktigt.)
* Grillas med kompisar.
* Cyklas runt sjön.

Traditionellt och bra. Och det är strålande sol.

Fejjan...

Saker jag drömmer om:

En ataljé

Kloka kar:

Trädets visdom:

Dagens fråga:

En helt ny dag.

Jag fick gå en promenad i skogen igår jagad av mygg.

Jag fick kramas.

Jag fick gråta en liten skvätt.

Nu känns jag som en ny människa igen.

Tack!

Att våga erkänna

Jag är rädd.

Efter min ätstörning så har jag försökt att ha så lite fokus som möjligt på min kropp. Jag har medvetet valt att fokusera på känsla, att helt enkelt att det ska kännas att det ska må bra.

Sen sakta men säkert har det helt enkelt blivit så, efter att jag bytt jobb som har andra förutsättningar än mitt förra och att jag under vintern har haft förfärligt ont i kroppen (jag har skrivit om det tidigare) så har jag plötsligt fått en kropp som jag inte är nöjd med. Jag har ingen god känsla heller, jag mår helt enkelt inte bra med den kroppen jag har.

Hur gör en då? När man så gärna vill, men inte vill krångla till det för sig med kost och konstiga dieter? Jag har som sagt inga bra känslor och tankar runt för stora ändringar eftersom resultatet sist blev ganska så dåligt om man säger så. (5 år av ätstörning här kan du  läsa mer om det om du är intresserad:  http://frokenappelbo.blogspot.se/2008/11/uns.html och här: http://frokenappelbo.blogspot.se/2012/03/5-ar-av-mitt-liv.html)

Hur sjutton ska jag göra nu, så jag inte trillar in i det igen?

Jag har en plan.

En väldigt enkel plan.

Det handlar om:

Bättre matrutiner, (tex. mindre portioner, mer ofta).
Varierad och rolig träning. Ökad dos.
Mera protein.
Mera promenader med vovven (återhämtning och välmående).
Försöka undvika de onödigaste socker och fettchockerna.

Det är inte alls så konstigt. Helt enkelt självklarheter. Det handlar fortfarande om känsla fast lite mer på kropp också. Lite mer balans bara. Lite mer fokus.

Mitt i förälskelsebubblan. Tur han gillar att träna, kanske vi kan göra det lite då&då tillsammans.

3 enkla regler!

Hahahhahaha:

Helt riktigt:

Vem är du?

Nyfiken.

Jag ser på statistik att jag har en del läsare.

Vem är du?

Kommentera gärna på mina inlägg och dela med dig av dina tankar om saker och ting jag skriver om. Det skulle uppskattas.

Kram

Victim vs victor

Det här med att ha en pappa med cancer

Jag skriver inte så mycket om min pappa här. Min pappa är den aboslut bästa pappan som finns. Och jag vet att jag är partisk. Och det får jag vara. Stora, starka pappan.  Varför skriver jag inte om det här? Eller varför har jag inte gjort det?

Jag vet faktiskt inte. Det är kanske för att det blir så otroligt verkligt då. Eller för att jag vill hålla det inom mig alla de känslorna som faktiskt är där, precis hela tiden.

Men nu plötsligt, så vill jag.

Min pappa har en vanlig typ av cancer, prostatacancer. En cancer som många överlever. Jag kan uppleva en viss nonchalans från människor runt omkring kring det här. "jaja, är det prostata - det är en enkel match". Och visst självklart, det är ju precis det som vi försöker intala oss och framförallt pappa, att det här kan du klara av. Och jag förstår att det är av välvilja.

Fast jag blir ändå, liksom förbannad på folk. Eller förbannad på folk är väl kanske fel ord. Mera. Ja men hallå, min pappa HAR faktiskt cancer. Och ja ok, det är en relativt positiv prognos på den typen av cancer.

Men med ordet cancer så kommer så otroligt mycket mer.

Som: 

Rädsla

Ilska

Sorg

Maktlöshet

Och den typen av känslor, de kommer oavsett vilken jäkla prognos cancern har.

Och jag förstår förvirringen hos folk. Jag är ju glad. Hur sjutton ska folk veta att även de här känslorna ramlar runt inom mig?  Ja kika in i mina ögon. Våga fråga.

Det är nämligen inte så att jag förtränger, jag är fullt medveten om cancern. Det är bara så, jag tänker INTE låta cancern få styra, bestämma och ta över mitt liv.

Jag måste få vara jag och våga leva. Våga skratta och ta vara på de sekunder som tickar förbi.

Jag tror nämligen att min pappa skulle må mycket sämre om han såg att den cancer som han kämpar mot även skulle förstöra mitt liv.

Jag är helt säker på att min pappa vill att jag ska skratta, kramas, dansa, sjunga och leva. Och jag vet att han förstår, att jag inte är mindre rädd, arg eller ledsen på grund av det.

Det är ett sätt att inte låta cancern få förstöra mer än den redan gör.

Sen är den där ändå, i bakgrunden.

Pappa ska in på strålning igen. Det känns bra. Självklart är det så att jag hatar att det måste ske. Men med alternativet "det finns cancer någonstans vi vet inte vart" och alternativet "vi vet vart den sitter, vi behandlar den" så känns alternativ nummer två som det självklara alternativet att tycka bättre om.

I mitt huvud finns en stark tro på att min pappa ska leva i många, många år till. Överleva. Klart att min pappa ska få uppleva mina framtida barn, klart att vi ska jaga älg och så där. Klart vi ska skratta, klyva ved och äta godis. Så det så.

Om det inte blir så? Det tar jag då. Ingen idé att tänka på det nu, leva i NUET är viktigt, inte i en eventuell framtid.Punkt!

Ta hand om er där ute. Kom igåg att tiden är där, för oss att ta vara på. Den kommer inte tillbaka. Visa det du känner.

2 vägar

There are two ways of spreading light: To be the candle or the mirror that reflects it.

Underbart!

Saker jag inte tycker så mkt om:

* Känna mig sliten och trött.

Snart, hoppas jag:

Detta borde prioriteras mera:

Får jag presentera.....

damdamadammmmm......nya trollmor!

Ni kommer väl och kikar ?

http://www.trollbrollopet.se/

Ett fantastiskt bygdespel som passar gammal som ung.

Sjuk och sånt där

Jag har tillbringat mina dagar i soffan och sängen. Förkylning blandat med allergi. Så det har varit lite sega dagar. Men nu vänder det. Håller i alla fall tummarna för det. Sen önskar jag att jag hade internet hemma, så där susande snabbt så att jag kan blogga. Jag saknar att blogga förstår ni. För det finns så där jättemycket här inne i mig som jag skulle vilja skriva om. Om blommor, träning och så där. Och kärlek förstås. Den där kärleken.

Dagens känsla:

Kort uppdatering:

Jag mår bra.
Jag jobbar.
Jag tränar.
Jag kramas.
Och festar.
Och är bakfull ibland.
Och idag är jag jättepigg och glad.

...(behövs väl ingen rubrik)

Bloggar lite mer sen....

Lena är förälskad

Dalkulla i hjärtat

Saker jag blir förbannad över:

Våldsam singelolycka i Äppelbo. Föraren har smitit från platsen när polis och ambulans kommer fram. Ägaren till bilen säger att det inte är han som kört bilen.

Jag säger bara. Fan.

Alla vet vem det är som kört bilen. Alla vet att den personen har problem med spriten.

Va fan gör han i en bil? Jag blir tokig på sånt här.