Dagen innan julafton var jag och sambon och tränade vid gymmet i Vansbro. Ett kommunalt gym i anslutning till simhallen. I duschen efteråt när jag kommer så står det två stycken tjejer i 10 års åldern så där cirka och duschar.
Och när jag går förbi så säger den ena: titta vad tjock!
Jag vänder mig om och säger: Va?
De fnittrar och låtsas som ingenting.
Vet ni jag blev så oerhört ledsen.
Ja självklart inte för att de sa så just till mig. Jag är fullt medveten om att jag är mullig, det har jag nästan alltid varit i hela mitt liv och förresten - de är barn de säger de som de hör andra vuxna människor säga.
Det jag blev ledsen över är: varför i hela friden lägger de märkte till detta? Varför är det intressant? Vart kommer det ifrån? De är ju barn för sjutton, de ska väl inte ens reflektera över sånt här! När de är på badhuset ska de väl fokusera på att ha kul?
Jag tänker på vad det är som gör att barn tittar och har åsikter om sånt här? Är det hemifrån , från föräldrarna? Från tidningar, tv? Vart får de sanningar och vad är det vi lär dem?
Och om de säger så till mig som vuxen, vad sjutton säger de då till andra barn?
Det är snart 2014, jag hoppas och tror att föräldrar idag tänker sig för.
Är det inte en självklarhet att det INTE ska diskuteras.....
* Vikt - oväsentligt!
* Bantningskurer, sköt det själv - barn behöver inte vara inblandade i det. (För övrigt tycker jag inte att det är ok att banta eller krångla till det alltför mkt med kosten om man inte är allergisk eller behöver det av medicinska orsaker). Pulver, dieter, krångla till det så mkt ni vill om ni tycker era kroppar behöver just det men lämna barnen utanför.
* Träningshets, med det menar jag inte att det inte är ok att träna. Det är ok, även att träna mycket om man gillar det. Det jag menar är: sprid inte "om jag inte tränar så får jag ångest och mår dåligt" Eller "titta vilken snygg kropp jag fått nu när jag tränar" vidare. För är man där, då anser jag att det är något som inte stämmer. Träna ska man göra för att må bra i min värld. Och det ska vara förknippat med glädje och likaså ska det vara helt ok att inte träna när man väljer det. Träna för att få en hälsosam kropp och själ men med fokus på glädje - det är min melodi.
* osv osv osv
....och liknande med barn? Inte komma med nedlåtande tankar om sig själv inför sina barn? Inte komma med nedlåtande kommentarer om andra inför sina barn? Att inte sprida den här jäkla skiten vidare? Är det inte en självklarhet?!
Det är tydligen inte det, eftersom jag upplevde det jag upplevde i en dusch i en simhall på landet liksom.
Och usch vad ledsen jag blev.
Barn ska vara barn.
Om de vuxna runt omkring lever ett liv med dålig självkänsla, tycker att allt är fel med allting - vikt, utseende, väljer att banta eller vad sjutton det är.
Då är min högsta önskan: snälla ni, lämna era barn utanför! Jag vet att jag själv sviktar ibland, min självkänsla vacklar, jag tycker inte att jag duger emellanåt - framförallt inte min kropp. Fast ärligt talat det är min ensak och framförallt inte några barn i min närhet.
Låt de vara barn för sjutton. Låt de leka, skratta, slå kullerbyttor. Med valkar på magen eller utan. De ska inte behöva tänkta på det. Punkt.
Det är inte konstigt att ätstörningarna går längre och längre ner i åldrarna.
Underbara ungar, vad jag önskar att ni fick leva ett liv med fokus på att må bra inifrån och ut. Och med vetskapen att ni duger precis som ni är.
