Att riva ett rammel!

Förra helgen, så hade vi en riktigt arbetshelg. Jag skulle på kurs under helgen, som blev inställd. Så plötslig stod vi där med en helt öppen helg. Det blev en arbetshelg. På lördagen jobbade vi från 8:30-19:30, så skönt trött i kroppen efteråt. Sov gott kan man säga. Sedan fortsatte det på söndagen också. Det är bra roligt att hålla på, ger massor av bra energi även om kroppen blir lite mör. Att riva, det var hårt arbete. Använde mig av hela min styrka precis hela tiden.

Så här såg det ut:

Ett gammalt vedförråd rivs....vi har tagit bort en hel del innan den här bilden togs. Gammalt nät från en gammal hundgård och så vidare.  

Taket på väg ner. Hel otroligt vad plåtspiken satt fast!  

Där inne i vinkel på ladan, så håller gymmet på att växa fram. Sakta men säkert. 

Snyggaste plåten jag sett på länge!  

En lite längre promenad

I söndags så beslutade jag mig för att gå upp på toppen på Hunflen (som är en gammal skidbacke i närheten).  Har liksom aldrig gått hemifrån och upp på toppen, nu var det dags tyckte jag.  Tanken var att gå på vägen upp, dvs inte i skidbacken. Att springa/gå uppför skidbacken har jag gjort många gånger, men då alltid startat vid basstationen.

Nu var tanken en lite längre tur med stavar. Självklart med Nisse som sällskap.

En ganska grå dag med regn i luften, det vill säga fantastiskt promenadväder.

Det blev en lång och härlig tur, ingen utsikt men det gjorde liksom inte så mycket. 3 timmar tur och retur blev det. En lite längre promenad helt enkelt. Det var gott med mat när jag kom tillbaka hem, helt klart.

Godmorgon Hamar!

Mikropaus!

Jag har haft en sådan där dag, som jag inte riktigt längre klarar av. Från 5 på morgonen till 19 på kvällen. Jag blir så jäkla sliten, lite fibromyalgi värk kommer krypandes och tröttheten kommer.

Det är lite lätt att det blir så här, de intensiva resperioderna. Det blir jobb.

Visst ser det ut som på instagram att jag får se massor. Uppleva massor och så vidare. Fast helt ärligt, det tar inte många sekunder att knäppa en bild. Bakom ryggen på en så ser det kanske helt annorlunda ut jämfört med vad bilden visar. Och tiden, den räcker inte till.

Visst får jag se mycket och jag får uppleva mycket.

Fast det är inte alla som ser den andra delen, långa dagar, timmar i bilen, väntan på flygplatser, sena kvällar med att försöka svara på mejl, elektronik som inte fungerar, GPSer som visar fel, hyrbilar som är annorlunda, lunch på en dålig vägkrog osv osv. Det är inget 7-16 jobb när en har en "resperiod", det är jobb mest hela tiden.

Och ändå är känslan - att man inte hinner med.

Så mina mikropausar visar inte verkligheten, bara en liten del av den. I mitt fall - även fruktansvärt viktiga mikropausar, utan att se det där vackra, stanna upp några sekunder och ta in det - så hade jag nog inte fixat det här.

Maten alltså!

Positivt när jag är ute och reser är att det finns möjlighet att passa på att äta god mat. Och lite annorlunda mat jämfört med det som finns av utbud kring hemma. Det som erbjuds på hemmaplan är ju ja, inte direkt spännande.

Många kvällar, så orkar jag inte gå ut igen och ibland är tanken på att sitta på restaurang själv helt enkelt för mycket.

Utan det kan bli en sallad köpt på matvarubutiken, som äts i sängen på hotellet. Hallon eller blåbär till efterrätt tillsammans med yoghurtnötter. Standardmiddag om jag liksom är slut, att det här sociala liksom tagit slut för dagen. När det känns så mycket bättre att bara pysa runt på hotellrummet alldeles själv.

Sista veckorna har jag dock varit på hugget när det handlar om mat.

Förra veckan åt jag himla goda hamburgare, ja inget annat på menyn lockade så det blev hamburgare på två olika hotell faktiskt.  Hotellrestaurang är kanske inte så spännande, men på många platser är det liksom det enda som erbjuds. Hotellet kan ligga avsides, eller på en mindre plats där utbudet är samma som hemma. Hamburgaren brukar vara bra på alla hotell, lite mer kärlek i den och gjord från grunden.  Nu verkar det vara inne att servera potatisklyftor/pommes frites i strut/hink vid sidan.

Och igår åt jag en jättegod kycklingsallad med fikon och rostade macadaminötter. Himla gott var det! Dock tror jag nog att fisksoppan är ännu bättre, den får jag testa nästa gång jag passerar.

Idag har jag ätit indiskt, även det otroligt bra. Jag valde starkt och var orolig över hur det skulle bli. Det får ju inte vara för starkt, så där så att man inte känner några smaker. Men det blev alldeles perfekt!

Borde tagit bilder, jag inser att jag inte riktigt lever upp till det här med att vara "bloggare".

Första turen med racern.....blod, svett och tårar!

Det är så konstigt att jag liksom aldrig lär mig.

Av någon anledning så får jag liksom för mig att jag ska vara precis lika bra som när jag cyklade sista gången inför vintern. Kanske till och med bättre. Utan att ha cyklat speciellt mycket. Ja ni hör ju, den ekvationen hör liksom inte riktigt ihop.

Mycket riktigt så blir det ju ett rejält uppvaknande första gången en tar fram racercykeln och drar iväg.

Det börjar göra lite ont, det känns konstigt, sitter jag bra, får jag igång rundtrampet och så vidare och så vidare.

Det innebär att fröken Nilsson får lite känsla av blod, svett och att det faktiskt kommer lite tårar. Tårar av besvikelse. Det är faktiskt ganska pinsamt. För vem sjutton är bra på något som man liksom inte har gjort på längre? Det är väl klart att det behövs några turer för att komma in i det. Få in tekniken och liksom rulla på. Känna kraft och energi. Och alltså, jag är liksom inte en som är rutinerad på cykling - för andra som liksom är född på en racercykel så kanske det är så. Inte för mig.

Dessutom är ju kondisen inte direkt av toppenkvalitet just nu den heller, problemen med fotlederna har ju liksom lett till lite följdgrejer som är lite mindre roliga.

Dessutom så verkar jag ha en väldigt lång uppvärmningssträcka på cykel. Det tar ett tag innan mina muskler blir varma och är villiga till att arbeta på (måste innebära att jag har väldigt stooooora muskler eller hur ? :) ).

Jag vet det här,  fast ändå.....det är lika varje år! Jag drömmer om att bara kunna kliva upp på cykeln och dra iväg i ett galet tempo, få till växlingarna i backarna snabbt och rutinerat, få in rundtrampet, inge ont i kroppen - utan bara så där härligt bra, precis allting!  Flyt, lätthet och glädje.

Får nog fortsätta kämpa på, och framförallt slänga den där jäkla prestationen åt pipsvängen!!!

Tur allt kändes bättre efter halva tiden när vi vände. Då plötsligt fick jag in betydligt bättre tempo och växlingarna kändes bra. Lite mer vind i ryggen istället för i ansiktet. Och plötsligt infann sig det där lyckliga leendet. Och plötsligt så förstår man ju, det blir så jäkla självklart - varför en cyklar!

En vecka i Norge helt enkelt

Jaha, då är jag i Norge igen då.

Helgerna går väldigt fort alltså, vips så är de förbi.

Oslo nu, imorgon Drammen, tillbaka till Oslo och så vidare mot Trondheim.
Hemma fredag kväll igen.

Det är intensiva veckor framför mig, samtidigt som det är jättekul förstås. Det är lite skräckblandad förtjusning faktiskt. Det är ju härligt att röra på sig, få äta god mat (ta chansen liksom) se nya platser och allt det där. Och också väldigt krävande. Så det är liksom väldigt delat.

Det gäller bara att liksom försöka leva lite också, inte bara jobba.

Eller är det så: att leva är att jobba?