Bilder från helgen

Då är det dax för en jentetur

Då var det dags då, en liten trip till Trysil med ett gäng brudar.

Vi ska äta gott, dricka gott, mysa, traska på fjället, träna lite och bara hinna vara också.

Ett gäng av blandad kompott minst sagt. Ett alldeles härligt gäng med olika personligheter och viljor, olika drömmar, fast ändå så lika.

En av dessa tjejer är en kompis från gymnasiet, vi tappade bort varandra på vägen lite på grund av flyttar åt olika håll, män, ja livet helt enkelt och sedan så träffades vi igen när jag flyttade hem (och hon med, till en by i närheten) och så visade det sig att vi liksom bara är. Det var som att vi alltid hade varit nära vänner, och för det är jag så otroligt tacksam. Djupa samtal om livet brukar det bli när vi träffas.

Sedan har vi 40-åringen som vi ska fira under helgen. Hon har jag liksom aldrig umgåtts med tidigare även om jag givetvis träffat henne massor och umgåtts, vi har väl varit bekanta kan man säga (vi bor och har bott på samma by, sen flyttade jag ju så.....). Nu är hon en nära vän. Hon är en inspirationskälla de luxe, massor av driv och ett enormt stort hjärta. Är så glad att hon är närmare mig i mitt liv och ännu närmare ska det bli - hon ska även bli min kollega.

Sedan har vi den inflyttade, som är ett fenomen på att networka. Som jobbar och samtidigt driver ett företag. Och fixar med det där sminket och hudvården och så. Hon bara kör, jag är imponerad!

Och sen min träningskompis, som är med på mina pass och en ekonom i fingerspetsarna. Hon älskar att fixa och trixa med tal, siffror och älskar att hitta lösningar. Totalt olik mig på det på just den biten. Fast annars är vi nog väldigt lika på många sätt, en vän jag liksom är i startfasen av att lära känna. Ser fram emot att lära känna henne mer och mer.

Och sen har vi avhopparen, som valde att stanna hemma med familjen. Hon har fört in yogan i grannbyn, hittat balans och driver även hon ett eget företag. Varm, glad och liksom lite tokig (på ett positivt sätt). Det kan ha att göra med att hon har rött hår som liksom gör att hon påminner mig om Ronja Rövardotter, eller mamman där vad hon nu heter.

Trots att vi är relativt nya för varandra, så känns alla väldigt nära. 

Så vad är det som gör att vi ska åka iväg på den här resan?

Jo för ett år sen eller något sådant så slängde jag ur mig en förfrågan om att samla ett gäng tjejer och liksom dela med oss av livet, lära oss av varandra och liksom bara vara lite mer ärliga och djupa. Jag hade saknat ett sådant forum.

Det är så lätt att det liksom blir på ett betydligt ytligare plan när man träffas. Man pratar om saker och ting som går bra, och berör liksom aldrig det där andra. Att liksom våga vara lite mer öppen. Våga säga, att nej - jag mår inte så bra just nu. Att få inspel och andra synvinklar.
 
Att jag kände mig lite liten innan det blev så där bra. Eller att jag känner mig osäker, inte får till det på det viset jag önskar och så vidare och så vidare.

För att kunna utvecklas så behövs det, tycker jag förstås. Ett typ av systerskap, kallar jag det. Och de ville vara med på det.Vilket var himla kul och lite nervöst.

Så nu har vi träffats cirka en gång i månaden och liksom haft lite djupare samtal tillsammans. Det har varit lite upp och ner förstås, lite för djupt ibland och lite för ytligt ibland. Fast jag tror att vi alla känner att det varit utvecklande på något sätt i alla fall.

Nu blir det en hel helg tillsammans! Härliga tider!

Morgonpromenaden som inte blev av...

När klockan ringde 5.30 i morse så var jag helt borta. Så där borta att trots att jag vet att det är mer eller mindre är den perfekta starten på vardagsmorgonen så tog jag mig inte upp och ut på min tänkta promenad. Och vovven han var mer eller mindre död han med. Vi somnade om helt enkelt.När jag sedan gick nerför trappan och såg hur det såg ut utanför fönstret, så ångrade jag mig bittert. Frost och sol får mitt hjärta att slå några extra lyckliga slag.  (Dålig iphonebild tagen under den betydligt mkt kortare promenaden....men ni kanske kan ana hur vackert det var?)

Det bästa med September...

* Jag kan trappa ner på mina allergimediciner, äntligen liksom!
* Frisk och klar luft, åh jag älskart!
* Det är kallt på morgonen, pannband eller mössa på morgonpromenaden med vovven.
* Älskar att min tunna dunväst börjar bli en "varje dag" pryl.
* Blå himmel&sol.
* Röda, gula, orangefärgade löv - alltså, det är så himla vackert! 
* Regn och rusk ibland som gör att det plötsligt blir mer legalt att stanna inomhus och bara vara.
* Mörkare på kvällarna, det betyder massor av levande ljus.
 * Soppa, plötsligt är det gott igen :). Morotssoppa av egenodlade morötter, jo jag tackar jag.
* Plocka bär och svamp.
* Traska i skogen, cykla på skogsvägar, cykla uppåt, gå framåt - hm ja allt känns liksom lite bättre nu. (kan det vara för att jag kan andas bättre? :) ).
* Fiska!
*  Förberedelser inför jakten, ut på pass och skjutbanan får sig några besök.

Härliga höstmys!

Inredningsdetaljer från vårt vardagsrum.

Lyfta skrot på en söndag - fina grejer!

Vi kom iväg till gymmet också. 

Perfekt sysselsättning i regnet. 

Sambon satsade på ben medans jag själv satsade på rygg och axlar.

Kände mig stark i kroppen.

Började med uppvärmning med stång, lite marklyft, knäböj, rodd, axeldrag och good morning. 

Sedan klassisk styrketräning med 3-4 set med 8-10 repa per övning.

Det blev en hel massa. Stående rodd med stång, latsdrag, hantelrodd, axelpress, drag, hantellyft åt sidan, inåt och utåtrotation, baksida axlar. Avslutade med planka med rodd (hantlar) och så en lite  burpees liknande övning med hantlar. Och så lite magövningar medans jag väntade på bentränaren. 

Blev bra det där. Kändes bra i kroppen.

Storstädning

Idag var det en riktig ruskdag. En sådan där dag när det liksom inte gör så mycket att sova länge och äta frukost länge. Och tvinga ut hunden på en promenad i regnet, som han inte är speciellt förtjust i.

En perfekt dag för att storstäda köket. Torka av luckor, städa bakom spisen och så vidare. Himla skönt att få det gjort. Av bara farten så blev det hela nedervåningen som fick sig en omgång. 

Skön känsla, svag doft av rent, så härligt! 

Borde kanske prata politik

Jag bor tydligen på en plats där 16% röstar på ett parti som tydligen 13% av resten av Sverige gillar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här.

Ärligt talat så är jag inte direkt politiskt insatt och inte politiskt aktiv. Så egentligen så borde jag inte säga något om det här.

Men.....

Det blir bara så nära. 

Vad är det som gör att vissa röstar på det här partiet? 

Ja jag vet förstås inte. Missnöje är troligt. Fast ändå liksom. Det är ju rimligtvis väldigt många av dem jag känner som röstat på det partiet.Vår by är inte stor, 900 st och alla har inte rösträtt. 

Får se om någon vill förklara det för mig....

Hehe!

Sårbarhet

Jag har hamnat i något som jag skulle beskriva som sårbarhet.

Jag känner mig så otroligt sårbar.

Det är väl kanske inte något en pratar om så där vanligt kanske? Till vardags och så. Det är liksom bara mycket enklare att säga att allt är bra.

Det är ju det förstås, också. Jag mår bra, har en underbar sambo, och Nisse förstås. En familj som är underbar. En extra bonusfamilj i sambon som är så otroligt snälla och som alltid ställer upp. Vänner, (som jag tyvärr inte hinner se så mycket som jag skulle önska) som är så himla bra, alla på sitt sätt. Ett jobb som är kul och inspirerande. En kropp som är relativt frisk. Det är bra liksom!

Fast ändå. 

Plötsligt så känner jag för att gråta. Gråta för att jag längtar efter sambon så oerhört mycket, trots att det är skönt när han åker. 

Känslan av att liksom önska att jag vore 16 igen och slippa allt ansvar med det här att vara vuxen. Fast egentligen så älskar jag att bli äldre. 

Sårbarheten att inte räcka till när mensen återigen kommer trots att vi vill mot något annat. 

Känslan av att alltid vilja bli bättre, bättre, bättre som människa. Trots att jag vet att allt ändras hela tiden och att min utveckling kommer att vara resten av mitt liv. Jag kommer aldrig bli klar och egentligen så är det ju det jag tycker är härligt. Att jag utvecklas varje dag. Varje dag blir jag bättre och kommer liksom aldrig bli klar. Så varför jaga efter det!?

Känslan att nå dit till det perfekta innan jag går vidare till bästa steg, trots att det perfekta kanske aldrig kommer.

Lyssnar på podd där de lyfter det här med ångest. Och jag älskar att de lyfter upp det här operfekta och alldeles perfekta i just det. Att det faktiskt är vanligt att vara ängslig, rädd, liten, arg och allt det där. Jag är oändligt glad över det att de pratar om det.

Att allt inte alltid behöver vara glädje, skratt, mod och så vidare.

Livet är allt! Och alla känslor är ok. Jag vill  bli lite bättre på att visa det, våga vara hela jag. 

Lita på att de människor som är mig nära, är där ändå. 

 

Skulle önska att jag kunde gå och prata med någon, terapeut/coach eller något sådant. Inte för att jag mår skitdåligt (jag vet att dagens svacka kommer vara bättre imorgon) utan för att jag tror på det. 

Det är liksom ok att ta hand om sin kropp, träna, fixa och trixa. 

Men att ta hand om det inre det är inte lika accepterat, när det i mina ögon borde vara där man alltid skulle börja. 

Kvällsfunderingar...

Den där perfekta starten en vardag

Vaknar tidigt, sätter på mig träningskläder, mössan på huvudet, på med kopplet på lilla vovven och så ut i dimman. Går en promenad, hör på podd (ibland), går lite olika varje gång (idag blev det 40 min). Så himla skönt med den friska luften, andas in, andas ut. Kommer hem och hoppar in i duschen, riktigt varmt vatten, så härligt efter promenaden. Smörjer in kroppen med favoritlotionen, blåser håret (ett måste nu när jag har lugg), på med lite smink, klär på mig. Och sen frukost både för mig och vovven förstås. Då är dagen igång.

Jag älskar att komma ut på mina morgonpromenader och det fungerar att ta sig upp när jag påminner mig själv om hur härligt det är. Och så måste jag förstås bara bestämma mig.

Fast lika lätt att det är att bestämma sig, lika viktigt kan det vara att verkligen lyssna på kroppen och kanske hellre ligga kvar i sängen. Att inte köra på för hårt. Vara snäll mot sig själv. Det är något jag verkligen jobbar med varje dag, eftersom jag har i mycket fortfarande lever kvar i en ätstörning. Då menar jag inte ätstörning som att äta och spy. Utan mer, den där elaka typen som vill trycka ner hela tiden. Som alltid blir besviken hur hårt jag än jobbar och sliter. Som aldrig är nöjd. Den jäkla grejen, så himla slitsam.

Och det ä klart, den får inte ta över.

Så länge jag går morgonpromenader för att jag vill och mår bra av det så är jag i balans. Börjar det däremot bli ett måste och ett krav, då är jag ute på hal is.

 

Äntligen Yoga

Ikväll blir det yin yoga, som jag älskar. Helt fantastiskt är det. Det jag gillar mest är kommunikationen med mig själv. 

Inväntar min nya mobil!

Jag väntar på min nya telefon. Min gamla iphone har gett upp totalt. Nu satsar jag  på ett annat märke, det blir återigen en sony. Varför? Jag har ju faktiskt gillat min iphone? Jo, det är för att den är skyddad mot vatten och damm. Jag har ett relativt aktivt liv på fritiden och då har inte iphonen varit min bästa vän. Den här telefonen ska klara av lite mer, och det gillar jag. Det jag gillar ännu mer är att den har riktigt bra kamera! Och dessutom ska den ha riktigt bra batteritid, där har min iphone varit så dålig. Som jobbtelefon har jag fortfarande en iphone, och det fungerar jättebra. Jag hoppas dock att den här telefonen ska passa mig och mitt liv utanför jobbet mycket bättre.

...

Dagar precis som de ska vara

Det har varit en helt underbar helg! Verkligen underbar. Verkligen en sådan här helg som vi båda älskar och kan se tillbaka på regniga, mörka, tråkiga dagar.

Vi började fredagen med att vara barnvakt en liten stund efter mitt jobb. Sedan har helgen liksom bara varit härlig! Bootcamp, plantering av höstiga saker såsom ljung. Och så blev det tre stycken ölandstokar, vita - kunde inte låta bli. Och så fiskade vi, inte ett napp men vad sjutton gör det när det är så där perfekt! 

Soffhäng med ett gott glas rött vin blev det också. Sen somnade jag visst där i soffan och snarkade lite, det är sånt man får bjuda på. 

Idag var det valdag, vi gick till skolan för att rösta. Pratade politik så att jag fick ont i käkarna. Gick vidare upp på Säla och fick fika vid mamma. Sen gick vi hem förstås det blev nog över en mil den där promenaden. Det var så där alldeles perfekt väder idag, så känslan av att ta vara på dagen infann sig. Sagt och gjort, lunch och sen bytte vi om och cyklade iväg.

Det var dags för Naturpasset med 20 olika kontroller att hitta. Det är en tävling också, får se om vi skickar in vårt resultat och en liten slogan - chans att vinna en vistelse i Orsa.

Hur som helst, det var verkligen jättekul! Cyklade på stigar där jag aldrig cyklat förrut. Blev tre mil för oss med de vägval vi valde. Vi tog alla kontroller när vi liksom var igång. Kul! 

Livskvalite!

Efter en heldag med möte så drog hela gänget på jobbet iväg för att fiska tillsammans.

Och efter regn, så kom sol. Det blev med andra ord en fantastiskt fin kväll.

Och fisk fick vi, fin regnbåge.

Det betyder givetvis att vi var vid en tjärn med inplanterad fisk. Och ja, det känns ärligt talat lite så där - lite fusk tycker jag nog. Fast det är himla kul och jag förstår anledningen till att dessa tjärnar finns och är viktiga. Det är kanske där intresset för fiske växer fram? För det är betydligt roliga att fiska när det nappar. Och när en ser att det är fisk. Massor av vak, fina små hopp och lite liv helt enkelt.

Jag lyckades tappa en stor rackare, inte sjutton hade jag någon koll på hur jag skulle göra när den hoppade. Så den försvann ner i tjärnen igen. Lite senare så var lyckan på min sida och jag fick upp en lite mindre men ack så fin regnbåge :).

Pigg i kroppen

Efter en dag på kontoret så var det dax för lite uteträning. Lite chockad kropp i starten, jag är lite seg igång. Sen kändes kroppen riktig pigg. 

Härlig känsla! 

Benen och rumpan fick sig en riktig genomkörare idag. Och så lite mag, arm och bröstövningar däremellan. 

Så sant!

Utflykt

Prioriteringar!

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Det blev en hård start på veckan med utbildning i fyra dagar. En dag på jobbet och så helg.

Helgen började med bootcamp i en timme och jag var så jäkla seg i kroppen. Så sur på det och med känslan över att nej, kroppen ska inte vinna - så drog jag  iväg på cykeln och körde backintervaller. Drygt och lite sega ben efter bootcampen. Fast det gjorde att jag kände mig glad, pigg och full av energi när jag kom hem. 

Resande i trädgården, drog lite ogräs i gruset, fixade och trixande. Promenad med vovven innan 40års firande av vår ena bystuga här i byn. En kväll med mat, dryck och trevligt sällskap. 

Trots det har dagen idag varit så himla seg. Jag har varit galet trött!!!

Så det där träningspasset som skulle bli av blev det ingenting av. 

En liten utflykt med mina killar, besök hos svärföräldrarna, lite lingondricka på gång. Det vi säga en mysig, superseg dag. Inte så effektiv, fast det är väl välbehövligt med de dagarna också.

Började helgen med massor av energi och nu är det slut på den...hur ska den här veckan bli egentligen? 

Så himla härligt

I söndags så cyklade vi en liten tur på ca 3 mil jag och min sambo. Mountainbike, dvs inte landsvägscykling.

Vet ni, det var så himla härligt.

Jag har haft det med mig hela veckan, känslan och upplevelsen.

För det var liksom så där himla bra allting, det var perfekt väder, kanske lite kallt på slutet, frisk luft och så funkade kroppen relativt bra.

Cyklade på asfalt, sedan på grusväg, sandväg, stig och lite gräs. Kul och alldeles lagom på en söndag förmiddag sista helgen i augusti.

Det härliga med cykel tycker jag är att man faktiskt flyttar sig relativt snabbt (hm ja kanske inte just jag) i alla fall om man jämför det med att springa.