Jag känner mig så otroligt sårbar.
Det är väl kanske inte något en pratar om så där vanligt kanske? Till vardags och så. Det är liksom bara mycket enklare att säga att allt är bra.
Det är ju det förstås, också. Jag mår bra, har en underbar sambo, och Nisse förstås. En familj som är underbar. En extra bonusfamilj i sambon som är så otroligt snälla och som alltid ställer upp. Vänner, (som jag tyvärr inte hinner se så mycket som jag skulle önska) som är så himla bra, alla på sitt sätt. Ett jobb som är kul och inspirerande. En kropp som är relativt frisk. Det är bra liksom!
Fast ändå.
Plötsligt så känner jag för att gråta. Gråta för att jag längtar efter sambon så oerhört mycket, trots att det är skönt när han åker.
Känslan av att liksom önska att jag vore 16 igen och slippa allt ansvar med det här att vara vuxen. Fast egentligen så älskar jag att bli äldre.
Sårbarheten att inte räcka till när mensen återigen kommer trots att vi vill mot något annat.
Känslan av att alltid vilja bli bättre, bättre, bättre som människa. Trots att jag vet att allt ändras hela tiden och att min utveckling kommer att vara resten av mitt liv. Jag kommer aldrig bli klar och egentligen så är det ju det jag tycker är härligt. Att jag utvecklas varje dag. Varje dag blir jag bättre och kommer liksom aldrig bli klar. Så varför jaga efter det!?
Känslan att nå dit till det perfekta innan jag går vidare till bästa steg, trots att det perfekta kanske aldrig kommer.
Lyssnar på podd där de lyfter det här med ångest. Och jag älskar att de lyfter upp det här operfekta och alldeles perfekta i just det. Att det faktiskt är vanligt att vara ängslig, rädd, liten, arg och allt det där. Jag är oändligt glad över det att de pratar om det.
Att allt inte alltid behöver vara glädje, skratt, mod och så vidare.
Livet är allt! Och alla känslor är ok. Jag vill bli lite bättre på att visa det, våga vara hela jag.
Lita på att de människor som är mig nära, är där ändå.
Skulle önska att jag kunde gå och prata med någon, terapeut/coach eller något sådant. Inte för att jag mår skitdåligt (jag vet att dagens svacka kommer vara bättre imorgon) utan för att jag tror på det.
Det är liksom ok att ta hand om sin kropp, träna, fixa och trixa.
Men att ta hand om det inre det är inte lika accepterat, när det i mina ögon borde vara där man alltid skulle börja.
Kvällsfunderingar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar