Den där perfekta starten en vardag

Vaknar tidigt, sätter på mig träningskläder, mössan på huvudet, på med kopplet på lilla vovven och så ut i dimman. Går en promenad, hör på podd (ibland), går lite olika varje gång (idag blev det 40 min). Så himla skönt med den friska luften, andas in, andas ut. Kommer hem och hoppar in i duschen, riktigt varmt vatten, så härligt efter promenaden. Smörjer in kroppen med favoritlotionen, blåser håret (ett måste nu när jag har lugg), på med lite smink, klär på mig. Och sen frukost både för mig och vovven förstås. Då är dagen igång.

Jag älskar att komma ut på mina morgonpromenader och det fungerar att ta sig upp när jag påminner mig själv om hur härligt det är. Och så måste jag förstås bara bestämma mig.

Fast lika lätt att det är att bestämma sig, lika viktigt kan det vara att verkligen lyssna på kroppen och kanske hellre ligga kvar i sängen. Att inte köra på för hårt. Vara snäll mot sig själv. Det är något jag verkligen jobbar med varje dag, eftersom jag har i mycket fortfarande lever kvar i en ätstörning. Då menar jag inte ätstörning som att äta och spy. Utan mer, den där elaka typen som vill trycka ner hela tiden. Som alltid blir besviken hur hårt jag än jobbar och sliter. Som aldrig är nöjd. Den jäkla grejen, så himla slitsam.

Och det ä klart, den får inte ta över.

Så länge jag går morgonpromenader för att jag vill och mår bra av det så är jag i balans. Börjar det däremot bli ett måste och ett krav, då är jag ute på hal is.