Vi ska äta gott, dricka gott, mysa, traska på fjället, träna lite och bara hinna vara också.
Ett gäng av blandad kompott minst sagt. Ett alldeles härligt gäng med olika personligheter och viljor, olika drömmar, fast ändå så lika.
En av dessa tjejer är en kompis från gymnasiet, vi tappade bort varandra på vägen lite på grund av flyttar åt olika håll, män, ja livet helt enkelt och sedan så träffades vi igen när jag flyttade hem (och hon med, till en by i närheten) och så visade det sig att vi liksom bara är. Det var som att vi alltid hade varit nära vänner, och för det är jag så otroligt tacksam. Djupa samtal om livet brukar det bli när vi träffas.
Sedan har vi 40-åringen som vi ska fira under helgen. Hon har jag liksom aldrig umgåtts med tidigare även om jag givetvis träffat henne massor och umgåtts, vi har väl varit bekanta kan man säga (vi bor och har bott på samma by, sen flyttade jag ju så.....). Nu är hon en nära vän. Hon är en inspirationskälla de luxe, massor av driv och ett enormt stort hjärta. Är så glad att hon är närmare mig i mitt liv och ännu närmare ska det bli - hon ska även bli min kollega.
Sedan har vi den inflyttade, som är ett fenomen på att networka. Som jobbar och samtidigt driver ett företag. Och fixar med det där sminket och hudvården och så. Hon bara kör, jag är imponerad!
Och sen min träningskompis, som är med på mina pass och en ekonom i fingerspetsarna. Hon älskar att fixa och trixa med tal, siffror och älskar att hitta lösningar. Totalt olik mig på det på just den biten. Fast annars är vi nog väldigt lika på många sätt, en vän jag liksom är i startfasen av att lära känna. Ser fram emot att lära känna henne mer och mer.
Och sen har vi avhopparen, som valde att stanna hemma med familjen. Hon har fört in yogan i grannbyn, hittat balans och driver även hon ett eget företag. Varm, glad och liksom lite tokig (på ett positivt sätt). Det kan ha att göra med att hon har rött hår som liksom gör att hon påminner mig om Ronja Rövardotter, eller mamman där vad hon nu heter.
Trots att vi är relativt nya för varandra, så känns alla väldigt nära.
Så vad är det som gör att vi ska åka iväg på den här resan?
Jo för ett år sen eller något sådant så slängde jag ur mig en förfrågan om att samla ett gäng tjejer och liksom dela med oss av livet, lära oss av varandra och liksom bara vara lite mer ärliga och djupa. Jag hade saknat ett sådant forum.
Det är så lätt att det liksom blir på ett betydligt ytligare plan när man träffas. Man pratar om saker och ting som går bra, och berör liksom aldrig det där andra. Att liksom våga vara lite mer öppen. Våga säga, att nej - jag mår inte så bra just nu. Att få inspel och andra synvinklar.
Att jag kände mig lite liten innan det blev så där bra. Eller att jag känner mig osäker, inte får till det på det viset jag önskar och så vidare och så vidare.
För att kunna utvecklas så behövs det, tycker jag förstås. Ett typ av systerskap, kallar jag det. Och de ville vara med på det.Vilket var himla kul och lite nervöst.
Så nu har vi träffats cirka en gång i månaden och liksom haft lite djupare samtal tillsammans. Det har varit lite upp och ner förstås, lite för djupt ibland och lite för ytligt ibland. Fast jag tror att vi alla känner att det varit utvecklande på något sätt i alla fall.
Nu blir det en hel helg tillsammans! Härliga tider!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar