Det är skönt att veta att jag inte är ensam med mina funderingar

Läser lite bloggar, pratar lite med folk och inser att det är inte bara jag som är "uppe i varv". Eller varit eller hur sjutton ska jag definiera det. Jag är liksom lite sårbar skulle jag vilja säga. Trots att jag känner mig lugn nu så känner jag att jag liksom tar på mig andra människors stress. Jobbet blir givetvis jobbigt då, när jag liksom känner av allt runtomkring. Det är som att det plötsligt blir så mycket fokus på att försöka "”lugna ner allt glitter i den omskakade snögloben".

Läste en bok under semestern. Med namnet:Drunkna inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade. Jag kände igen mig i allt mer eller mindre. Det där med att jag är stark samtidigt som jag är skör. Förståelse och en viss inblick. Och en viss känsla har infunnit sig att det inte är något fel på mig, det är bara så att jag har en förmåga att ta på mig allt som rör sig runtomkring. Och det är klart att det kan behövas lite extra omvårdnad då. Lite extra tid att ta igen mig. Att inse att det jag upplever inte alltid är mitt. Och inse när det är mitt.

Så jag vet vad som behövs.

Det är en av verktygen vi jobbar med inom kommunikologin är jag/du. Vem är jag och vem är du. Vad är jag och vad är du. Det är det som behöver filas lite på. Stärka mitt jag, för mitt beteende och min oro visar på obalans här. Det är mera du (dvs alla andra) än mig. 

Jag behöver stärka mitt jag. Jobba mera kinestetiskt och långsamt.Jaha, var det så enkelt? Svar: ja. Jag tror det. Jag litar på min kompetens.

Så nu fröken Nilsson, nu gäller det att göra det du vet.  Få ut kunskapen jag har, börja göra. Det är det här jag älskar och vet och kan. Nu gäller det att leva kompetensen innan jag går in i väggen.



Eller är det balans som är det viktiga? Utan att känna igen och göra något åt en obalans? Det enda jag vet är att förändring är det enda som är konstant och som jag kan lita på. Allt förändras hela tiden!