Att våga erkänna

Jag är rädd.

Efter min ätstörning så har jag försökt att ha så lite fokus som möjligt på min kropp. Jag har medvetet valt att fokusera på känsla, att helt enkelt att det ska kännas att det ska må bra.

Sen sakta men säkert har det helt enkelt blivit så, efter att jag bytt jobb som har andra förutsättningar än mitt förra och att jag under vintern har haft förfärligt ont i kroppen (jag har skrivit om det tidigare) så har jag plötsligt fått en kropp som jag inte är nöjd med. Jag har ingen god känsla heller, jag mår helt enkelt inte bra med den kroppen jag har.

Hur gör en då? När man så gärna vill, men inte vill krångla till det för sig med kost och konstiga dieter? Jag har som sagt inga bra känslor och tankar runt för stora ändringar eftersom resultatet sist blev ganska så dåligt om man säger så. (5 år av ätstörning här kan du  läsa mer om det om du är intresserad:  http://frokenappelbo.blogspot.se/2008/11/uns.html och här: http://frokenappelbo.blogspot.se/2012/03/5-ar-av-mitt-liv.html)

Hur sjutton ska jag göra nu, så jag inte trillar in i det igen?

Jag har en plan.

En väldigt enkel plan.

Det handlar om:

Bättre matrutiner, (tex. mindre portioner, mer ofta).
Varierad och rolig träning. Ökad dos.
Mera protein.
Mera promenader med vovven (återhämtning och välmående).
Försöka undvika de onödigaste socker och fettchockerna.

Det är inte alls så konstigt. Helt enkelt självklarheter. Det handlar fortfarande om känsla fast lite mer på kropp också. Lite mer balans bara. Lite mer fokus.

Mitt i förälskelsebubblan. Tur han gillar att träna, kanske vi kan göra det lite då&då tillsammans.