Det här med att ha en pappa med cancer

Jag skriver inte så mycket om min pappa här. Min pappa är den aboslut bästa pappan som finns. Och jag vet att jag är partisk. Och det får jag vara. Stora, starka pappan.  Varför skriver jag inte om det här? Eller varför har jag inte gjort det?

Jag vet faktiskt inte. Det är kanske för att det blir så otroligt verkligt då. Eller för att jag vill hålla det inom mig alla de känslorna som faktiskt är där, precis hela tiden.

Men nu plötsligt, så vill jag.

Min pappa har en vanlig typ av cancer, prostatacancer. En cancer som många överlever. Jag kan uppleva en viss nonchalans från människor runt omkring kring det här. "jaja, är det prostata - det är en enkel match". Och visst självklart, det är ju precis det som vi försöker intala oss och framförallt pappa, att det här kan du klara av. Och jag förstår att det är av välvilja.

Fast jag blir ändå, liksom förbannad på folk. Eller förbannad på folk är väl kanske fel ord. Mera. Ja men hallå, min pappa HAR faktiskt cancer. Och ja ok, det är en relativt positiv prognos på den typen av cancer.

Men med ordet cancer så kommer så otroligt mycket mer.

Som: 

Rädsla

Ilska

Sorg

Maktlöshet

Och den typen av känslor, de kommer oavsett vilken jäkla prognos cancern har.

Och jag förstår förvirringen hos folk. Jag är ju glad. Hur sjutton ska folk veta att även de här känslorna ramlar runt inom mig?  Ja kika in i mina ögon. Våga fråga.

Det är nämligen inte så att jag förtränger, jag är fullt medveten om cancern. Det är bara så, jag tänker INTE låta cancern få styra, bestämma och ta över mitt liv.

Jag måste få vara jag och våga leva. Våga skratta och ta vara på de sekunder som tickar förbi.

Jag tror nämligen att min pappa skulle må mycket sämre om han såg att den cancer som han kämpar mot även skulle förstöra mitt liv.

Jag är helt säker på att min pappa vill att jag ska skratta, kramas, dansa, sjunga och leva. Och jag vet att han förstår, att jag inte är mindre rädd, arg eller ledsen på grund av det.

Det är ett sätt att inte låta cancern få förstöra mer än den redan gör.

Sen är den där ändå, i bakgrunden.

Pappa ska in på strålning igen. Det känns bra. Självklart är det så att jag hatar att det måste ske. Men med alternativet "det finns cancer någonstans vi vet inte vart" och alternativet "vi vet vart den sitter, vi behandlar den" så känns alternativ nummer två som det självklara alternativet att tycka bättre om.

I mitt huvud finns en stark tro på att min pappa ska leva i många, många år till. Överleva. Klart att min pappa ska få uppleva mina framtida barn, klart att vi ska jaga älg och så där. Klart vi ska skratta, klyva ved och äta godis. Så det så.

Om det inte blir så? Det tar jag då. Ingen idé att tänka på det nu, leva i NUET är viktigt, inte i en eventuell framtid.Punkt!

Ta hand om er där ute. Kom igåg att tiden är där, för oss att ta vara på. Den kommer inte tillbaka. Visa det du känner.