En "diagnos" men som ej är bekräftad ännu, fibromyalgi.
Först var jag väldigt lättad över att doktorn faktiskt trodde mig, säger inte det ganska mycket om sjukvården? Att du blir lättad och glad över att doktorn faktiskt tror på dig och det du upplever?
Sedan när hon började prata om det som hon tror är den diagnos jag kommer få, så blev jag helt tom. För vad nu, det skulle ju inte vara fibromyalgi liksom. Det skulle vara något som går att behandla, något med enväldigt positiv framtid. Fibromyalgi är mer eller mindre kronisk (det har dock visat sig att ungefär 20% av de med en lindrig form - blir bra). Hur kul är det liksom?
Här kan man läsa mer om Fibromyalgi. Jag känner igen vissa delar av det som står om och kring fibro, men vissa delar är för mig helt okända. Så ja, vi får väl se vad alla prover visar.
En diagnos i sig gör ju ingen skillnad på hur ont jag har i min kropp. Min förhoppning var ju att få en diagnos för att enklare hitta en väg som gör att jag mår bättre. Om det blir en diagnos som mer eller mindre är kronisk, så ändrar det ju inte något. Då blir det som det är idag, att jag får hitta min väg och mitt sätt att lära mig leva med att "ha ont". Kanske det blir enklare att prioritera annorlunda? Vad vet jag.
Kanske kommer göra enklare och klokare val i framtiden, göra mer saker som får mig att må bra för att kroppen så tydligt berättar, när jag inte lyssnar, genom att få ont.
Nu har jag liksom som vanligt tvingat mig igenom dagarna ändå på något sätt. Liksom bara kört på. Och visst det är bra, jag tror inte på att det blir bättre av att lyssna för mycket heller. Inte låta det onda begränsa sig. Däremot så kanske jag skulle bli betydligt bättre om jag gjorde andra val, tog det lite lugnare osv? Göra tvärtemot det jag normalt sett gör och se om det gör någon skillnad. För om jag inte provar andra strategier så vet jag bara hur det är när jag gör som jag gör just nu. Kanske det är dax att tänka annorlunda helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar