Mörkret där ute!

Ungefär från augusti och framåt så lever jag med lite extra glädje. Jag vet inte om det faktiskt är så, det känns bara så. För jag gillar det liksom, ni vet hösten alltså. Känns det tjatigt?  Känns som det är många som har det så. Jag älskar krispigheten, älskar färgerna, älskar lukten, älskar mörkret, älskar lugnet där bakom allt det andra. Hur naturen gör sig klar för det som ska komma.

Om jag riktigt tänker efter så är det ju faktiskt så att jag gillar vintern också och våren. Och sommaren. Skönt att inte behöva välja.

Idag har jag startat dagen tidigt, klockan ringde tjugo över fem och jag kastade mig upp. Och klockan sex startade jag bilen mot Oslo. Sen har jag haft möten förstås, jobbrelaterade. Sedan hade jag kunnat köra hemåt, men jag valde att vara klok och stanna kvar.

Det är inte helt hälsosamt för kroppen att köra så mycket i bilen på en och samma dag. Jag valde istället att ta en promenad i mörkret. Lyssnande på podcast. Frisk, klar luft. Lite tankar rörde sig runt i huvudet när jag ensam gick där i mörkret, tänk om något händer. Jag har nog läst lite för mycket deckare (haha). Det prasslade så himla högt också av lönnlöven som ramlade ner till marken. Det tog ett tag innan kroppen och hjärnan förstod vad det var som lät.

Innan promenaden satt jag på hotellrummet och kände nog att - "nä jag skiter i den där promenaden". Sen valde jag att tänka, "jag går en liten promenad och väljer själv hur långt jag vill gå", Det är liksom en mindre tröskel då, sen när jag väl kom ut så var det liksom inga problem. Första stegen var ju lite kämpiga, när regnet nådde mitt ansikte där i starten och vinden ven. Fast sen så, då var det helt enkelt livsviktigt. Bra för kropp och själ.

Det blev nog en timme eller lite längre. Inte så svår att motivera sig när en väl startar. Det börjar med ett litet steg.

Så letar du efter motivation? Börja först, sen kommer den......