Igår på väg hem från jobbet så började tanken spira. Ni vet, det har varit en alldeles underbar vecka med strålande sol och varmt och skönt. Och precis allt bjöd in till en cykeltur på mountainbiken.
Sagt och gjort, jag bjöd in sambon i mina planer - och han hade självklart på. Vi är lite så, vi vill ofta samma saker - så jag anser inte honom svårövertalad (bara när det handlar om en valp till).
Dock blev han aningens orolig när jag lade fram förslaget om runda. Han trodde nog att det skulle bli för tufft för den gravida tjejen som ibland glömmer bort att hon är gravid. Det är lite backigt, lite mycket rullgrus och så några mil långt. Och dessutom hade jag haft lite krämpor under helgen, så jag har ju medvetet tagit det lite lugnt under veckan.
Men jag argumenterade bra.
* Jag kommer att cykla lugnt och känna av kroppen (var ett tag sen jag cyklade, var ju faktiskt osäker på om den växande magen ens skulle få plats).
* Jag lovade att använda lätta växlar.
* Vi kunde vända om jag kände att jag inte orkade.
* Alternativt var ju att jag kunde stanna där i skogen och lägga mig i lingonriset och vänta på att han skulle cykla hem och hämta bilen, om jag skulle ta helt slut liksom. Ganska mysig plan om du frågar mig.
Så vi trampade iväg. Jag med något mer mansvinklade ben, dvs knäna ut åt sidan (väldigt vanligt hos män som ofta är stela i muskulaturen på utsidan av rumpa/ben). Och väldigt lååååånga armar. Magen tar lite plats, så jag försökte sträcka på mig så mycket det gick. Lite ovant i början, men kände direkt att det nog skulle funka.
Roger har ju ändrat lite på cykeln också, höjt styret så mycket det bara går tex.
Och vet ni, det funkade bra - hela vägen.
Förutom när det värsta partiet med rullgrus kom, då klarade jag inte riktigt av trycket ner på urinblåsan.Det blir ju lite hur ska man säga, ryckigt/ramligt/slagit och bebis tryckte lite väl mycket. Ganska oskönt och även lite svårt att knipa medans man försöker cykla framåt på en väg som bara hoppar och studsar och gruset sprutar. Så det var bara att kliva av cykeln och gå en bit.
Annars gick det väldig bra. Jag gick ut lugnt och hade lätta växlar (spände väldigt i magen när jag försökte trycka på - säkert inget farligt, men varför chansa? ) . Trampade på, vi kom framåt.
Solen sken, fåglarna kvittrade, vi körde över bron över älven och det var så där vackert som det bara kan vara. Massor av frisk luft och rörelse.
Lycka!
Och inte en enda bild - big mistake! Borde förstås förevigat mig, badbollen och biken :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar