En del av mig har alltid tänkt att det som händer mig, händer av en anledning. Jag har alltid tänkt att det är för att jag är stark och för att jag skulle lära mig något viktigt som just jag drabbades av en ätstörning. Jag har alltid tänkt att jag varit tacksam över att jag har fått möjligheten att bli ännu starkare. För det är genom tuffa tider som en växer, det är jag säker på.
Fast igår, då brakade jag ihop lite. Jag kände liksom att jag får nog av att vara stark. Jag har fått nog av att vara trött. Jag har fått nog av att klara mig själv. Jag har fått nog av ha ont, i kropp eller själ. Så jag brakade ihop lite. Bästa mannen, bästa mamman, bästa hunden fick trösta. Den ena på avstånd, den andra nära och den ena i knät slickandes mina tårar.
Idag vaknade jag upp och bestämde mig för att igår var igår och idag är idag. Att jag har ett val att göra dagen så bra det bara går. Att det som var igår inte behöver följa med in i den här dagen.
Och jag har känt mig lite lagom mörbultad faktiskt.
Lite så där precis som den första bilden säger. Ja, jag är stark men det betyder inte att jag alltid känner att jag förtjänar att ha ont. (kropp eller själ, välj själv). Fast nu är det som det är. Falla lite, ta nya tag och komma igen ännu starkare.
Och känslan att jag vill vara där för andra blir ännu starkare. Jag vet nämligen hur det är att falla. Det är därför jag tror att jag kan hjälpa andra som faller. Jag vet allt om obalans eftersom jag själv upplever det. Livet handlar inte om perfekt balans eller att aldrig falla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar