Det är så lite vi kan, så smått det vi kan göra. Det är så svårt att säga det som vi vill att ni ska höra. Men kanske kan det hjälpa er i denna stund så svår, att veta att den sorg ni känner är också vår.
Döden. Döden. Döden.
Lova att ta hand om er där ute. Själv sitter jag här och känner mig som världens ensammaste människa, även om jag inte är det. Jag tänker på livet och döden. Tårarna rinner.
Någon jag visste väldigt väl vem det var har dött, canser så klart. Och jag tänker på barnen.
Så tänker jag på saker som jag tar för självklart och blir så ledsen. Och jag blir även ledsen på människor som tar mig för given.
Att jag inte lever mer! Att jag inte berättar mer för människor jag bryr mig om att de har en stor plats i mitt hjärta.
En dag ska jag dö, men alla andra dagar ska jag leva!
Ta hand om er där ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar