Som känns liksom som jaha, fast det är väl i alla fall ett tecken och en etikett på att jag faktiskt har ont i kroppen.
Och ja, nu får jag försöka hitta min väg i det här. Fibromyalgi liksom.
Ja, vad ska man säga. Det är liksom inte så himla kul, fast egentligen är det ingen skillnad mot hur det varit tidigare. Det vill säga innan jag fick diagnosen.
Det gäller nu för mig att hitta en väg som fungerar i mitt liv, hela mitt liv. Det vill säga, lära mig att balansera och ta konsekvenser. Det vill säga, om jag gör det här så kommer jag få så här ont, är det värt det? Eller ska jag minska lite på det jag vill göra, för att få lite mindre ont, osv. osv?
Och eftersom jag fått höra många gånger; hur kan du träna så mycket som har så ont i kroppen? Avdelning "är det verkligen bra att träna" eller "har du verkligen ont", så frågade jag experten på området. Det vill säga reumatologen, och fick till svar att träna är bara bra. Fast det viktiga är att hitta balansen, så att jag inte övertränar en bra dag (en dag utan så mycket ont) och får jätteont efteråt. Utan att jag lär mig känna min kropp.
Och att det faktiskt inte är farligt att göra saker som gör att jag får ont, det kan inte på något sätt farligt. Utan mer en fråga gällande, hur mycket ont vill jag ha?
Min läkare sa även att med alternativen som undersöktes, det vill säga ledgångsreumatism och artros så var det här den mest positiva diagnosen. Med tanke på att de två andra faktiskt bryter ner kroppen ordentligt och ofta är förknippat med ganska hård medicinering. Ganska stora inskränkningar i vad man klarar av.
Läs mer här: Fibromyalgi
Fysisk aktivitet ökar välbefinnandet: här
Det var en del tårar på måndagen efter att jag fått diagnosen, för det kändes så JÄKLA sorgligt att få en kronisk diagnos.
Nu känner jag mig fast besluten att inte låta det här ta över mitt liv. Det är bara en etikett, den definierar inte mig som människa eller person. Och precis som med ätstörningen så kommer säkert även det här att leda till något positivt för mig. ¨
Och ja, jag kommer säkert att irritera och göra folk förvirrade. För jag kommer visa att det går, trots att det gör ont. Och jag kommer jobba för att hitta min smärtfria väg också förstås, men smärtan ska inte hindra mig. För vet ni, jag tänker leva! Jag tänker med hjälp av inställning och min väg, kanske krossa och ta död på en del "det går inte inställningar". Och precis som med allt, så är det bara jag som vet och kan ha åsikter om hur jag väljer att leva mitt liv. Inget kan stoppa mig!
Utan här är jag och jag har ett liv att leva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar