Om att sänka sina skuldror

Igår fick vi ett helt underbart besked. Pappas värden var så låga att de inte var mätbara. Ett mycket bra resultat. Lång väg innan han är friskförklarad, fast ändå - ett stort steg i rätt riktning.

Jag kände liksom direkt hur axlarna åkte ner en decimeter.

Den där stressen som finns där, stressen över cancern. Den ligger där under ytan. Fast vi alla försöker leva på. Inte undra på att det blir lite mycket för mig ibland, med tanke på allt annat också.

Fast nu:

Positivt besked. Åhhhh va underbart!