Jag har en vana, ett återkommande mönster.
Som ju på ett sätt är jag och en stor del av mig.
Ena sidan är ju oerhört positiv, mitt driv, min syn om att det mesta är kul, min livsglädje.
Och andra sidan, när det liksom blir för mycket. När allt det där positiva till slut blir mindre positivt.
Inte ens nu när jag har ont, så kan jag ändra mitt mönster.
För jag vill inte bli en sådan som begränsar mig. För att jag vill känna att jag lever.
Det är väl bara att bita ihop är det inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar