Det där telefonsamtalet....

Så nu är det gjort då, startskottet.

Jag skrev för relativ länge sedan om det att vi försöker skaffa barn.

Det har varit en ganska jobbig period minst sagt. Vi har försökt att liksom inte tänka så mycket på det, fast ärligt talat hur enkelt är det?

Framförallt när en vet hur liten chans det är att allt ska gå bra liksom.

Det tråkiga har ju också varit den här "jäkla verkstaden" som blivit. Det är ju inte lägre frågan om att "nu vill jag" utan snarare nu "måste jag". Det är verkligen inte kul.  Att vara sugen, jaaaa vad är det liksom?

Stressen över missad ägglossning på grund av att jag eventuellt befinner mig på en annan plats eller så (typ nästan alltid i Norge). Svårt att göra barn på avstånd.

Sorgen när jag insett att "nu är mensen på gång" igen. Har till och med valt strategien, ingen sex för att slippa bli ledsen. Har vi inte sex så blir det ingen besvikelse när mensen kommer. Ja, ni hör ju.

Känslan av: nä jag vill nog inte ha barn ändå...för att man liksom inte orkar att förlora igen och igen. Det blir ju något som en ska prestera i, trots att det liksom inte är så jäkla mycket en kan göra än att försöka pricka in rätt dag.

Mycket känslor.

Mycket känslor.

Många människor som plötsligt råkar bli gravida, bara så där. Och känslorna som dyker upp.

Och så några som faktiskt öppnat sig och berättat sin resa. Som kanske inte är så jäkla enkel.

Det är ingen självklarhet det här.

Positivt är att det i alla fall är är helt klart att vi har en suveränt bra relation. För alltså, det här är inte enkelt att gå igenom. Med fel kille hade detta aldrig gått, och lika bra är väl det?

Det är liksom ännu mera självklart att det är vi.

Vi har testat oss, allt är ok. Men nu startar processen om och kring provrörsbefruktning.

Läskigt. Pirrigt. Skräckblandad förtjusning. Oro för vad och hur min kropp ska reagera på behandlingen.

Hm.

Den som väntar på något gott.

Håll tummarna för oss!