Att prata om saker

Vi träffades ett gäng tjejer hemma hos mig i tisdag. Pratade lite med varandra på djupet.

Bara det att få prata högt om saker och ting i mitt fall min jäkla "ätstörning", har gjort att jag mår så mycket bättre redan.

Och ni behöver inte oroa er jag har kontroll för det mesta. Det betyder att hetsäta/spy är en ytterst liten del av min "sjukdom". Faktiskt en promille eller så, jämfört med hur det är att kriga med känslan av att inte duga (som ett exempel).

Och för varje dag som går så blir jag både starkare, gladare och mera trygg och lugn i mig själv. Det är därför jag älskar att bli äldre antar jag.

En otroligt skön start på dagen

Vakande av mig själv innan klockan ringde, kände mig pigg. Klev upp och gick en promenad med vovven innan frukost. Härliga 40 minuter. Dusch, frukost och så jobbet. Bra start på dagen. Tummen upp för det!

Jogga!

Första joggingturen på evigheter. Igår så bestämde jag mig för att testa läget.

Ont i knät? Ja. Fast ändå helt ok. 5,5 km utan några större smärtor. Allt är relativt förstås.

Gick igenom ganska många känslor och tankar under joggingturen, det pendlade från fan va drygt, ont i knät, underbart, härligt, frisk luft, ajajaj.

Otroligt skönt att första testen ändå gick hyfsat bra.

Tidig morgonträning

Komma igång pass har startat dagen. Överkropp ca 45 min. Lycka! 

Tuff, tuffare....

En del av mig har alltid tänkt att det som händer mig, händer av en anledning. Jag har alltid tänkt att det är för att jag är stark och för att jag skulle lära mig något viktigt som just jag drabbades av en ätstörning. Jag har alltid tänkt att jag varit tacksam över att jag har fått möjligheten att bli ännu starkare. För det är genom tuffa tider som en växer, det är jag säker på.

Fast igår, då brakade jag ihop lite. Jag kände liksom att jag får nog av att vara stark. Jag har fått nog av att vara trött. Jag har fått nog av att klara mig själv. Jag har fått nog av ha ont, i kropp eller själ. Så jag brakade ihop lite. Bästa mannen, bästa mamman, bästa hunden fick trösta. Den ena på avstånd, den andra nära och den ena i knät slickandes mina tårar.

Idag vaknade jag upp och bestämde mig för att igår var igår och idag är idag. Att jag har ett val att göra dagen så bra det bara går. Att det som var igår inte behöver följa med in i den här dagen.

Och jag har känt mig lite lagom mörbultad faktiskt.

Lite så där precis som den första bilden säger. Ja, jag är stark men det betyder inte att jag alltid känner att jag förtjänar att ha ont. (kropp eller själ, välj själv). Fast nu är det som det är. Falla lite, ta nya tag och komma igen ännu starkare.

 
Och känslan att jag vill vara där för andra blir ännu starkare. Jag vet nämligen hur det är att falla. Det är därför jag tror att jag kan hjälpa andra som faller.  Jag vet allt om obalans eftersom jag själv upplever det. Livet handlar inte om perfekt balans eller att aldrig falla.

Träningsplanering eller träningsiver skulle jag vilja kalla det hela.....

Det är dax att komma igång med träningen ordentligt igen.

Tre veckor av mitt liv har gått åt till att vara sjuk. Förkylning.
Sedan förstördes två veckor av trasigt knä.
Och så en vecka älgjakt på det.

Så nu längtar jag efter att komma igång. Och vet ni, känslan av att jag bara kan välja och göra precis vad sjutton jag vill känns otroligt härligt!

Ungefär så här tänker jag att det skulle kunna se ut en veckan när jag är hemma och på kontoret. Alla mina veckor ser helt olika ut så det här är ju en dreamplan de luxe. 

Måndag: Yoga (eventuellt någon gång ibland, lunchspinning)
Tisdag: Styrka efter jobbet.
Onsdag: Styrka på morgonen, medelgympa, yoga eller ingenting på kvällen.
Torsdag:  VILA
Fredag: Spinning med jobbet och styrka överkropp. (Spinning börjar vi med nästa vecka)
Lördag: Cirkelträning och promenad/jogga/skidor/långfärdskridskor (cirkel börjar från v 44)
Söndag: Styrketräning och promenad/jogga/skidor/långfärdskridskor. Kanske boxning, eller gympa på kvällen istället.

Det enda som är mer eller mindre hugget i sten är spinning på fredag och cirkelträning på lördag. Annars är det helt fritt! Halleluja!

...

Bokat tid, finally!

Bokat tid hos vårdcentralen, jag är galet trött på att ständigt vara trött.

Tröttheten gör att jag gärna väljer söta saker och  koffein så att jag ska klara av att vara människa eller den Lena jag önskar vara. Glad, social, pigg och full av energi. Gissa vad som händer då? När jag egentligen inte alls vill äta socker? Jo mitt ätstörningsmonster vaknar till liv med full kraft och tycker att livet är härligt. Ångest, må dåligt, inte tycka att jag duger. Har vi hört det här förrut?

Börjar bli väldigt, väldigt trött på det här.

Fast nu har jag en tid hos vårdcentralen där de kan ta lite tester och förhoppningsvis så kan de hitta något som går att åtgärda.Hoppas jag. Om de inte hittar något så vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Fast det får jag ta då.

Årets älgjakt!

Vardagsrummet

Jag börjar se att mitt vardagsrum sakta men säkert växer fram. Det känns väldigt bra, jag tror att det kommer bli underbart när det är klart.

Det är det jag vill förmedla och önskar med det rummet är:

 * Ett rum att slappna av i.
* Ett rum att umgås med nära och kära i.
* Ett rum för stillhet.
* Ett rum för fest.
* Ett rum för att njuta av livet.
* Ett rum där ingen dator eller mobiltelefon kommer in i för att få bort stressnivån jag upplever att de ger(hur ska det gå?).

Lugnet som sänkte sig

Vet ni, när jag väl beslutade mig för att jag inte skulle göra en klassiker så har ett märkligt lugn sänkt sig över mig.

Jag har börjat träningsplanera, titta på olika möjligheter, pass. Vips, så var träningsglädjen tillbaka. Wiiihiiii, styrketräning igen.

Sen måste givetvis mitt knä återhämta sig först.Och det blir bättre och bättre för varje dag.

Julklappstips 2:

Det verkar som jag tycker att jag varit snäll...

Jajemen, så blir det!

Om att försöka springa ett Lidingölopp

På lördagen var det då dax.

Efter tre veckor med förkylning så var inte uppladdningen den bästa. Jag var orolig men ville prova.

Efter två mil fick jag bryta på grund av tryck över bröstet. Läkaren bad mig gå av och jag lyssnade.

Vid det laget hade jag även jätteont i knät och hade stora problem med nedförsbackarna. Det här loppet är som bekant rent backigt. Ont i knät hade aldrig fått mig att bryta, men så här i efterhand är jag glad över att jag bröt. För nu kan jag nästan inte gå på mitt knä, hur hade det varit efter 3 mil?

Besviken, många tårar, fast ändå gaska nöjd och glad. Nu blir det ingen klassiker, min kropp med de gamla skador den har - fixar inte det här. Detta var ett bra test, det fungerade inte, då släpper jag det här.

Nu kan jag återvända till att träna bara för att det är kul, träna varierat, återuppta styrketräningen. Mitt knä klarar av det. Får det variation så fixar det min vanliga vardag och min vanliga träning. Ett mil är inga problem för mitt knä, och där borde jag vara nöjd. Det räcker så.

Regndroppsfyllda fönsterrutor

Det regnar idag och det gör mig lycklig mitt i vemodet. Det passar lite in i hur jag mår just nu. Lite vemodigt så där. Förkylning i en vecka tar på krafterna och på mitt humör. Jag vill må bra! Inte hamna i " jag räcker inte till" känslan som jag alltid hamnar i när jag är sjuk. Har svårt för att känna att jag inte orkar, hänger med, ger tillräckligt.

Så känner mig lite vemodig. Lite så där lite, inte mycket direkt.

Det passar in med regn, mysyoga om en stund och en varm tekopp när jag kommer hem.

Inget tjo och tjim idag direkt.

Sådana här dagar är viktiga även de.

Underbar helg - trots allt.

Trots envis förkylning som aldrig vill släppa taget så var jag ute i skogen och lullade runt både lördag och söndag. Lördag alldeles själv, söndag med brorsan och pappas valp. Förberedelser inför älgjakten 2013. Inspektera pass och  så där. Och inte att glömma - själavård på hög nivå.

Julklappstips!

 

Vi kan kalla det kärlek vid första ögonkastet. Jag bara älskar den här stolen. Ett julklappstips, om ni hinner. Jag kan hinna före. Underbara stol!  (Psst finns på Ikea och den heter Storsele).

Plötsligt blir allt annorlunda

Min killes syster ligger på Sahlgrenska. En så kallad subaraknoidalblödning om jag förstår det hela rätt en hjärnhinneblödning. Man ska helst inte googla på det, det står inte så mycket trevligt om det.

Utan det gäller att ta det minut för minut, timme för timme och hoppas på det bästa.

Jag vill inte skriva så mycket om det, jag tycker det blir lite för privat - för någon annan liksom. Och den historien är inte min att berätta.

Det jag däremot vill skriva om återigen är det här med att leva.

Det här gör jag för att liksom för att påminna mig själv och förhoppningsvis andra (jag tror jag har några läsare i alla fall).

Livet här och nu, det går inte att vänta. De ändringar som behövs göras, gör dem nu. Det är dax nu. Inget att vänta på. Berätta för de du bryr dig om att du verkligen gör det.

Våga skratta högt!

Våga ta det lugnt!

Våga gå din egen väg!

Våga vara dig själv!

Så ungefär så. Do it!

Slita skor

Är det något jag är bra på så är det att slita skor. Jag sliter verkligen ut dem. Både under på sulan, men sen går de sönder i tyg osv också.  Jag har slitit ut mina speedcross, under sulan syns det tydligt men också hål på utsidan av tyget. Detta efter lite för mycket fjäll och stenar. Jag har verkligen älskat dem, otroligt bra fäste och lätta. Så nu är frågan, ska jag köpa nya? Eller titta på något annat istället?  Snygga färger i alla fall. Både turkos och lila är favoriter just nu. Relativt dyr sko, men med tanke på användningsområdet och att jag faktiskt har slitit ut de förra så är det kanske mycket aktuellt ändå. 

Det du ger får du tillbaka