Den hær helgen har flygit ivæg. Det har varit intensivt, mysigt, spænnande, stressig och alldeles fantastiskt.
Familjen Munters var på besøk hela helgen, det var jættekul! Vi har ætit gott, jag har fått massor av kramar av barnen och det har sprungits marathon. Inte jag, men barnen och Monica. Monica imponerade stort, att klara av ett marathon på asfalt tycker jag ær fantastiskt! Bra kæmpat tjejen!
Jag har træffat barnen, han har två. Det var spænnande och de var vældigt generade øver att træffa mig. Vældigt søta tjejer. Jag funderade lite i bilen på væg dit, att jag så gærna vill att de ska tycka om mig. Det ær inte alls sækert att de gør det, eller någonsin kommer gøra det. Sådant dær kan man inte styra øver och det ær læskigt. De hør ihop med mannen jag tycker om. Tænkt vad jobbigt det skulle bli om de skulle hata mig och tvingas umgås med mig, ve och fasa. Eller jag, duger jag som førebild? Tænk om jag kommer tycka om dem jættemycket och så tar det slut, då mister jag inte bara en utan tre. Næ nu tænker vi på något annat.
Jag kænner mig lite sårbar. Jag tycker om - mycket, då finns det en risk før att att bli sårad.
Nisse gillade tjejerna han också, så klart.
Ont i magen, jag ville vara øverallt och træffa alla samtidigt. Jag ær snæll, vill stælla upp før alla. Tiden ræcker inte till. Jag stressar upp mig. Och så pløtsligt har jag gjort det igen, glømt bort den viktigaste personen i mitt liv. Jag. Lena. Jag gjorde bra val i helgen. Æven om det gjorde lite ont i magen. Jag hann inte med fest på lørdagen, att umgås med væninnan som mår dåligt, eller se på fotboll.
Men jag fick tillbringa tid med hærliga mænniskor som jag ofta længtar efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar