För igår när jag var på gymmet så började tusen tankar fara runt i mitt huvud. Om att jag inte duger, rent kroppsligt så där. Annars tycker jag att jag duger väldigt bra. Men kroppsligt. Kroppen.
Du vet, står på gymmet. Speglar mig. Så där som man gör, tittat och följer med på tekniken. Ser JÄTTESTOR mage. Jag tränar en hel del, betydligt mer än många andra. Jag äter hyfsat ok, vill inte vara för strikt på grund av tidigare ätstörningar. Och ändå, så är jag i min värld lite tjock när jag står där på gymmet och speglar mig. Mullig kanske är rätta ordet. Och så börjar tankarna surra. Surra runt, runt! Att jag inte duger. Att min kropp är ganska äcklig liksom. Trots att den är väldigt stark, trots att den är uthållig, ibland även väldigt snabb. Den är ju vacker. Och omtyckt, i alla fall av andra när jag själv tvivlar.
Visst den är inte smal. Fast smal är inte ett mål hos mig. Har liksom aldrig varit de egentligen.
Frisk, hälsosam, stark, energifull, det är det jag strävar efter. Pigg. Glad.
Så varför blir det så här? Varför är det så otroligt viktigt att vara smal? Som om smal automatiskt skulle betyda hälsosam, frisk och glad? Jag blir så trött på det. Jag blir så otroligt trött på att jag påverkas.
Fast att jag är en människa som vet vem hon är, som står hyfsat stabilt på benen, som är relativt snäll på sig själv. Varför låter jag mig påverkas av det här? När fokuset istället borde vara att må bra, lycka! Och hur är det då för andra, som inte har någon koll på vem de är, som försöker hitta sin väg i livet?
Ofta är en viktnedgång också förknippat med hurrarop från omgivningen. Suck. Heja dig, nu mår du väl bra nu när du är smal?
Tilläggas bör att jag nu inte pratar om de som bör gå ner i vikt av hälsomässiga själv, där är ofta en viktnedgång berättigad för att helt enkelt nå en mer hälsosam nivå. (Det är ju oftasts inte hälsosamt att vara varken för stor eller för liten)
Utan jag pratar om den där tjejen som är som jag. Den mulliga tjejen. Mittemellan tjejen.
Den där tjejen som har några kilos övervikt, som tränar på, skrattar, älskar att leva, njuter av god mat och vin lite då och då. Som borde tycka att hon duger, precis som hon är.
Skitsamma om det är storlek 42. Alla kan inte vara storlek 36.
Storlek spelar ingen roll. Fast varför, påverkas vi? Varför påverkas jag?
Jag vill älska mig själv. Insid-out. Insidan är ok. Utsidan är på väg. Åren med ätstörningar har verkligen satt sina spår i hur jag uppfattar min kropp.
Fast tillåter samhället det? Att jag som mullig, tycker om min kropp?
Jag vill kunna se mig själv i spegeln och tycka att jag är fantastisk. Och skita fullständigt i vad omgivningen tycker. Så då så. Då gör vi så. Med start idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar