måndag 28 april 2014

Fröken Nilsson reflekterar

Igår så satt jag i min bil på väg mot Strömstad så lyssnade jag på svensktoppen (det var inte igår) och så plötsligt så spelades Magnus Uggla, Jag och min far. Och jag började gråta. 

Fatta hur nära det var med min far och kanske fortfarande är (han är inte friskförklarad ännu). 

Hur glad och tacksam jag är för varje dag  vi får tillsammans vi (familjen) och pappa.
Hur oändligt glad jag är över min flytt hem! Hur glad jag är att jag insåg att för mig är familjen viktig! Jag ville inte vakna upp och ångra att jag levt för många år fär långt borta. Även om jag är galet glad över att jag bort borta. Hur skulle jag annars veta vad som var viktigt för mig? Andra vet sånt direkt medans jag fick prova på lite och sedan inse. 

När pappa fick sin cancerdiagnos så var det så tydligt. Jag vill hem! 

Och den här överväldigande känslan av att jag ville att tiden skulle stanna. Det var ju så mycket jag ville att han skulle få uppleva och så mycket jag ville uppleva tillsammans med honom. Och hela min familj. 

Det märks tydligt på mig när jag är stressad och har dåligt med tid, vad jag prioriterar. Familjen kommer alltid först. Och till den räknar jag ju givetvis sambo och hans familj oxå. 

Det är ju liksom bara så för mig. Andra de  är inte på samma sätt. De vill hellre ha lite avstånd eller har faktiskt inte så bra kontakt med sin familj. Det är ok även det, så länge det är ok för dem givetvis. 

Visst är det lätt att ta saker och ting för givet? 

Hur enkelt det är att glömma bort att säga "jag älskar dig", "du är guld för mig", "tack"  - för att man antar att det vet ju alla ändå (?). 

Hur enkelt det är att inte se människor en möter.  Hur enkelt det är att glömma bort att det är hos mig i mitt huvud det sitter. Att jag kan välja varje dag om dagen blir bra eller dålig. 

Är livet inte för kort för att inte ta vara på varje dag? 

Dagens reflektion från fröken Nilsson. Nu ska jag jobba lite i solen. 

Inga kommentarer: