Är allt bara glittrande med gravidiet?

Det har varit en del oro inom mig inför graviditet hur jag skulle reagera mentalt på att kroppen börjar bli större. Och känslan av att tappa kontrollen lite, ja det är ju precis det som händer i en gravid kropp. Den gör det som naturen har bestämt att den ska göra och det är väl ganska självklart.

Att veta och förstå en sak betyder inte att autopiloten kan kicka in och liksom ta över lite.

En som mig, som gillar att ha kontroll och har en ätstörning i baggaget, så funderade jag förstås på hur det skulle bli.

Härligt att kunna träna under graviditeten! 

 Och ja, det går ganska bra. Men jag skulle ljuga om jag sa att autopiloten inte har kickat in några gånger. 

Jag har varit lite orolig över att min mage blivit stor fort och jag kände mig lite som en dålig mamma på grund av det. Som om jag kunde styra det liksom? Så det har släppt. 

Jag har även känt på känslan att liksom bli ledsen när folk säger; men oj vad magen växer. Just av den anledningen, att jag liksom tar det som ett nederlag. Som om jag kan styra det liksom?  Så det har också släppt. 

Istället försöker jag fokusera på den spännande känslan av att min kropp förändras hela tiden. Att det är ganska makalöst det som händer. Att magen (och resten av kroppen) växer är ju kärlek. Min kropp anpassar sig till att göra det här så bra som möjligt och än så länge så klarar den av det med bravur. Jag har ju inte några krämpor direkt. 

Jag känner av vaderna när jag går, jag blir ju galet flåsig, det är tungt att ta sig upp från soffan, och sånt där allmänt gravidigt. Men än har jag klarat mig från några större  krämpor som foglossning och så. Vilket är ett guldläge, så det är jag glad över så länge det varar.