Vänner

Jag har många vänner, eller jag kanske hellre kan kalla dem bekanta. Och så har jag vänner.

Min pappa har cancer och är just nu under behandling. Min pappa är min allra bästa pappa. Han är den som ska vara stark. Jag känner mig helt hjälplös, ledsen och rädd samtidigt som jag givetvis försöker att se positivt på det hela. Det kommer att gå bra.

Ärligt talat, det tar massor av energi. Jag funderar och oroar mig, liksom i bakgrunden mest hela tiden. Jag är trött och sliten. Orkar inte att ta kontakt med vänner och dra igång saker, så som jag brukar.

Och det är nu som jag upptäckt att vänner är sällsynta, men bekanta finns det gott om.

Vänner är de som hör av sig, som inte undar över varför jag inte hört av mig, som förstår och är där ändå. De ger av sig själva och förväntar sig just nu ingenting tillbaka.

Bekanta, de är de som plötsligt inte hör av sig, som blir förbannade över att jag inte hört av mig och som absolut inte kan förstå varför min energi inte räcker till. De ger ingenting av sig själva eftersom de inte får något tillbaka.

Ja ni förstår. En vän har visat sig vara bekant.

Ingen bra vän. En bekant. Men vän, nej tack.

Min energi ger jag till de som finns där för mig, alltid. Det ska vara ovillkorslöst.