Det är tomt och tyst. Fast jag följer mitt hjärta. Det gör ont att göra någon ledsen. Framförallt någon som jag bryr mig fruktansvärt mycket om. Det funkar inte längre, det är bara så. Jag klarar inte av att pappa är sjuk och att relationen är som en berg och dalbana. Det har blivit så dumt allting. Det är som att all den kärlek jag hade har krypt ihop. Den hade många färger och var sprudlande,nu är det grått och ledsamt. För många löften som har krossats. Så enkelt är det. Så många, "jag lovar" som inte blivit av. Jag klarar inte mer. Jag vill inte bara överleva utan jag vill även leva. Och jag vill leva mitt liv som mig, ingen annan. Ingen liten kopia av mig själv, som jag blivit. Många stunder har jag funderat på vad jag tagit vägen. Den där inre kraften, jag är en stark tjej. Den har suddats ut och plötsligt har jag bara blivit så liten. Jag har duckat, inte velat se - att mannen jag älskat inte har respekterat mig, inte har älskat mig ovillkorslöst, tagit mig för given och glömt bort att jag är fantastisk precis som jag är.
Jag är givetvis ledsen. Det gör ont. Fast ett lugn har spridit sig inom mig, jag sover plötsligt gott på nätterna igen. Jag kommer hyra ett litet hus i Äppelbo, jag har förhoppningsvis jobb på gång. Livet pågår nu. Det går upp och ner. Hit och dit. Och det gäller att hålla i sig emellanåt.
Jag är jag, ingen annan. Och så ska det alltid få vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar