Alltså jag blir så himla trött och så otroligt ledsen.
Vad händer egentligen?
Mitt hjärta slits i tusen bitar när jag läser om modellagenturen som raggar modeller utanför anorexi mottagningar, när kompiser ringer och är förtvivlad för att någon i närheten är sjuk i ätstörningar, jag ser det i ögonen på människor jag möter.
Eftersom jag själv tampats med ätstörningar så vet jag ju att det är ett rent helvete när en är mitt i det. Och ja jag är ju tyvärr inte ensam på något sätt. Det är många som ramlat dit (så att säga) och så finns de de där som är i mitten och är på gränsen. Extremt nyttiga, extremt mycket träning, som inte klarar att ta en bulle till kaffet utan ångest. Som kanske inte spyr, som kanske inte slutat äta - men ändå, har ett ansträngt förhållande till mat och godsaker. Eftersom det liksom är det som bestämmer och styr ditt liv.
Jag lever idag i en värd där jag försöker leva mitt liv. Jag tränar för att jag älskar att ha en aktiv livstil och för att må bra. Jag har faktiskt inte fokus på vikten. Jag äter allt. Försöker nu försiktigt hitta en Lena livsstil som ska fungera hela livet. Inga dieter, inga konstiga förbud, inga måsten. Utan helt och hållet - vad behöver jag för att må bra i mitt liv.
Och så läser jag bloggar, och så ser jag på tv, läser tidningar och så pratar jag i telefon. Och nog sjutton så är det vikt&utseende fokus. Precis överallt. Jag blir galen.
Vad hände egentligen med, hur mår du? Varför har det yttre tagit så mycket fokus och varför är det så att det yttre är likhetstecken med vacker=smal.
Blä säger jag bara.
Är det verkligen så här våra (blivande) barn ska växa upp?
När jag var 10 år så lekte jag nog fortfarande med barbie. Jag cyklade runt med mina kompisar och lekte att cykeln var en häst. Idag så verkar det vara något helt annat.
De sminkar sig ju för sjutton. Vid ålder av 10 år så hade jag nog inte ens tänkt tanken. Ja ni, hur ska det här sluta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar