Som om det aldrig skulle ta slut. De som lever för helger eller ledigheter, semestrar. Som glömmer bort vardagen, inte tycker den är viktig. Och de som verkar leva någon annans liv eller genom någon annan. Eller de som lever ett liv som de upplever som sitt eget men som de verkligen inte är nöjda med.
Som kan ödsla energi på att gnälla över regn, som hatar måndagar bara för att, som inte ler - om det inte finns någon riktigt verklig orsak till att göra det (ifall de skulle le i onödan liksom). Stannar i relationer de inte är nöjda med, går hem tidigare från festen fast det är skitkul, inte går barfota fast de egentligen vill.
Orkar irritera sig över småsaker.
Varför lever människor liv de inte vill leva, när de själva har möjlighet att ändra på det? Varför gå till ett arbete som inte ger något, varför göra som alla andra, varför bara le när det finns möjlighet att skratta, varför bara drömma?
En nära vän till mina svärföräldar har dött och det verkar som genom döden och i närheten av den så blir vi mer levande.
Plötsligt börjar livet bli viktigt. Viktigt att leva sitt liv. Att våga. Glädje över att andas.
Plötsligt är livet inte obetydligt och meningslöst och framförallt inte oändligt. Vi påminns om döden och livet blir mer verkligt.
Plötsligt är det tydligt vad som är viktigt.
Och det är då det gäller att våga!
Våga leva det liv en önskar. Vågar gå sin egen väg. Vågar uppleva sina drömmar. Våga skratta mer.
Vad väntar du på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar