Mitt livs första cykellopp

Mitt i högsäsong för min allergi, med stora problem med astma så cyklade jag igår mitt livs första motionslopp. 12 mil långt och väldigt kuperat. Mycket vind var det också, vilket givetvis inte gjorde min astma bättre. Ibland förundras jag över hur hårt jag kan köra min kropp. Ibland känner jag att jag är lite dum.

Det var många gånger jag tänkte ge upp, när jag inte kunde andas och nästan höll på att ramla av cykeln. Och det var en del tårar. Av frustration. Känna att jag egentligen orkar men att jag inte kan andas och att allt slutar fungera bara för det. Ilska över situationen. Att inte klara att prestera mitt bästa för att något jag inte styrs av stoppar mig.

Men jag jobbade 100% om inte mer. Och jag gjorde mitt bästa efter mina förutsättningar.

Och känslan av att ha kämpat och sedan ta sig i mål är ganska skön. Underbar!

Oerhört skön. Kände mig så jäkla stolt över mig själv.

Idag har jag inte träningsvärk i benen utan i mina hjälpmuskler för andning. Så är det, livet med astma. Men så tänker jag, att det är så många människor som skulle låta sig stoppas. Aldrig ens skulle prova att vara med. Jag vägrar. Den känslan är ganska skön att ha med sig även om den ibland kanske går ut över min hälsa. Fast jag tror att kroppen är oerhört stark, den klarar det mesta. Ett litet lopp på 12 mil borde inte vara några problem.