onsdag 22 juli 2009

Förvirring

Jag vet inte vart jag hör hemma. Jag känner mig förvirrad.

Jag är uppvuxen på landet, bor i en storstad. Jag trivs på båda platser. Hör inte hemma någonstans och överallt. När jag är i staden längtar jag till landet och när jag är där, vill jag till staden.

Jag älskar att det är liv och rörelse, jag tycker om att ha en affär, pressbyrå, sushirestaurang, parfymeri och två frisörer i samma hus som jag bor. Jag gillar möjligheten att kunna äta på olika restauranger, gå på bio när jag vill, teater, konserter. Jag tycker om att jag har gångavstånd till shopping. Jag trivs med caféer och barer runt hörnet. Folk överallt. Närheten är skön.

Men oftast är jag och Nisse ute på promenader, ute i lugnet och skogen. Det är där vi trivs allra bäst. Sitter på en brygga vid havet och filosoferar. Jag har inget som helst stort behov av att ha massor av människor runt mig egentligen, jag trivs i mitt eget sällskap. Men jag älskar människor.

Jag längtar hemåt mot lugnet. Skogen, tystnaden.

Jag älskar det. Ensamheten, långsamheten. Mindre stress, mer livskvalité.

Jag vet inte vart jag hör hemma.

Jag längtar ena dagen efter ett eget ställe här i Oslo, en liten, liten lägenhet bara till mig. En egen liten vrå. Jag längtar efter utmaningar på jobbet. Mera ansvar, mera pengar. Mera utveckling.

Andra dagen längtar jag efter ett timmerhus. Eller vilket jäkla hus som helst. Där skulle jag ha en egen ateljé, pysselrum. Jag skulle ha ett växthus. Jag skulle sylta och safta. Plocka massor av bär och svamp. Jag älskar det där. Jag vill det också. Helst samtidigt.

Sen vill jag sy gardiner och inreda. Jag vill gå omkring i träskor och dricka kaffe på trappen. Jag vill gå på loppis och baka bullar. Jag vill vara ute i skogen varje dag. Ha en ful stickad tröja på mig och bli omtyckt ändå. Ha massor av glada hundar runt mig som öser kärlek över mig. Kanske en häst.

Jag vill ha både och.

Jag vill ha full fart och lugn och ro. Går det? Finns den platsen där jag kunde vara nöjd? Där jag skulle trivas? En bit bort från en stad, där närheten finns till allt det där jag helst inte vill vara utan, samtidigt som jag kan få det lugnet som jag älskar?

4 kommentarer:

annso sa...

Kära du, det du beskriver är ju norrland. :)

Anonym sa...

Du är inte ensam... Om man ändå kunde få båda delarna!! En vecka i Äppelbo och man kan tänka sig flytta "hem" igen. Sen kommer man tillbaka till "staden" och kan verligen inte tänka sig att flytta till Äppelbo. Vad händer egentligen, börjar vi på att bli äldre eller nåt?! Ha det bra i dina funderingar och grubbla inte för mycket, det blir som det blir i alla fall!
Kram Ida

Lena sa...

Jahaja, det kanske blir norrland till slut :)

Ida - oj vad glad jag blir över att du är här inne och lämnar tassavtryck. Va kul! Jaa vi börjar nog bli gamla. Hänger du med till Norrland föresten?? :)

Anonym sa...

Vem vet, Norrland kanske är vår grej. Vi får väl pröva! Om inte annat kanske ensamheten där uppe får oss att bestämma oss för när var hur vi vill bo =)
/Ida