Spännande helg!

Alltså, imorgon åker jag mot Lofoten!

Så härligt alltså!

Under början av nästa vecka, så är det givetvis jobbrelaterat (mässa och allmänt mingel med föreläsningar och så vidare). Fast den här gången så gör vi så att vi åker tidigare för att uppleva lite! Hur härligt? Jäääääättehärligt!

Kolla här liksom: LOFOTEN

Åh, jag är lite lagom pirrig alltså!

Vi är fyra tjejer som bland annat ska ut på ribbebåt, inget annat är planerat. Hoppas på fjelltur!

Att vara människa!

Levnadsregler - Att vara människa!

1. Du kommer att få en kropp, oavsett om du tycker om den eller inte kommer den att vara din under hela perioden.

2. Du kommer att få läxor. Hela perioden är en skola på heltid, den kallas livet. Varje skoldag ger dig möjligheter att lära. Vare sig du tycker lektionerna är bra eller ointressanta.

3. Att växa är att pröva sig fram med hjälp av försök och misstag. Varje misstag ger nya kunskaper.

4. Du kommer få samma läxa tills du lärt dig den. Den kommer att erbjudas i ständigt nya former tills den sitter. Sedan kan du gå vidare till nästa.

5. Skolan tar aldrig slut. Det Finns ingen del av livet som är fri från lektioner. Du lär så länge du lever.

6. "Där" är inte bättre än "här". Så fort du Kommer dit, kommer du se ett nytt "där", som återigen, kommer att verka bättre än "här".

7. Andra människor är dina speglar. När du älskar eller hatar något hos en annan återspeglar det bara något som du älskar eller hatar hos dig själv.

8. Vardagen är vad du själv gör den till. Du har alla medel och resurser som behövs och du är fri att använda dom som du vill. Valet är hela tiden ditt.

9. Du har själv svaren på alla livets frågor. Du behöver bara, se, lyssna och ha tillit.

10. Du kommer att glömma dessa regler.

Okänd

Från kettlebells till Maackia

Dagen idag kan beskrivas med tre bilder:

Cirkelträning förstås, med många kettlebells idag - ett bra pass blev det! 

Trädgårdsmässa i Tällberg, inhandlade ett sådant här träd. Så här blir det att se ut om det lyckas här i växtzon 6:  Maackia

Med sambo på svensexa så passade jag och voven på att ta en tur i skogen. 

4 år

För lite mer än fyra år sedan så träffade jag min sambo. Dessutom inte bara en sambo, utan världens bästa man, min bästa vän (efter Nisse) och en av världens mest snälla människor.

Varning för en lite så där, partisk text här. Lite gulligullgullig också. Och så. Men han betyder så himla mycket för mig. Precis så där som jag hoppas att ni har det i era relationer, ni där ute.

Han är ett kap helt enkelt.

Vi kompletterar varandra så himla bra.

Om jag är högt och lågt, så är han mittemellan.
Om jag har tusen planer, får han mig att förstå verkligheten (att man behöver prioritera).
Om jag är stressad är han lugn.
När jag tror att allt måste gå fort så tar han det i ett lugnare tempo.
Jag älskar att stå i centrum och det är det värsta han vet.
När jag glömmer bort alla födelsedagar, årsdagar och allt vad det är, så har han stenkoll.
Jag letar yrvaket omkring efter saker och ting så verkar han ha mera koll.
Och så vidare och så vidare.

Framförallt, så ger han mig kramar när jag behöver det (och inte ens fattar det själv).
Han lyssnar på mig.
Han ser mig.
Han verkar förstå.

Låter mig ta plats, hänger med, står vid min sida, älskar mig precis som jag är.

Jag älskar honom helt enkelt.

Min absolut bästa vän!

Här är min bästa vän, som varit där i snart 11 år.

För två veckor sedan så blev han opererad, vi hittade en knöl på hans bakben. Som bedömdes skulle tas bort, och så blev det. Så han har levt sitt liv med "lejonman", dvs med tratt. Nu har såret läkt bra, vi väntar fortfarande på provsvar på vad det är - men livet börjar återvända för min lilla vovve. Äntligen slipper han tratten.

Vi hade picnic häromdagen vid älven. Han älskar att springa omkring och bara vara. Leka med en pinne, rädda något i vattnet, råka ramla i och så vidare.

 Så här lycklig var han då:

Att riva ett rammel!

Förra helgen, så hade vi en riktigt arbetshelg. Jag skulle på kurs under helgen, som blev inställd. Så plötslig stod vi där med en helt öppen helg. Det blev en arbetshelg. På lördagen jobbade vi från 8:30-19:30, så skönt trött i kroppen efteråt. Sov gott kan man säga. Sedan fortsatte det på söndagen också. Det är bra roligt att hålla på, ger massor av bra energi även om kroppen blir lite mör. Att riva, det var hårt arbete. Använde mig av hela min styrka precis hela tiden.

Så här såg det ut:

Ett gammalt vedförråd rivs....vi har tagit bort en hel del innan den här bilden togs. Gammalt nät från en gammal hundgård och så vidare.  

Taket på väg ner. Hel otroligt vad plåtspiken satt fast!  

Där inne i vinkel på ladan, så håller gymmet på att växa fram. Sakta men säkert. 

Snyggaste plåten jag sett på länge!  

En lite längre promenad

I söndags så beslutade jag mig för att gå upp på toppen på Hunflen (som är en gammal skidbacke i närheten).  Har liksom aldrig gått hemifrån och upp på toppen, nu var det dags tyckte jag.  Tanken var att gå på vägen upp, dvs inte i skidbacken. Att springa/gå uppför skidbacken har jag gjort många gånger, men då alltid startat vid basstationen.

Nu var tanken en lite längre tur med stavar. Självklart med Nisse som sällskap.

En ganska grå dag med regn i luften, det vill säga fantastiskt promenadväder.

Det blev en lång och härlig tur, ingen utsikt men det gjorde liksom inte så mycket. 3 timmar tur och retur blev det. En lite längre promenad helt enkelt. Det var gott med mat när jag kom tillbaka hem, helt klart.

Godmorgon Hamar!

Mikropaus!

Jag har haft en sådan där dag, som jag inte riktigt längre klarar av. Från 5 på morgonen till 19 på kvällen. Jag blir så jäkla sliten, lite fibromyalgi värk kommer krypandes och tröttheten kommer.

Det är lite lätt att det blir så här, de intensiva resperioderna. Det blir jobb.

Visst ser det ut som på instagram att jag får se massor. Uppleva massor och så vidare. Fast helt ärligt, det tar inte många sekunder att knäppa en bild. Bakom ryggen på en så ser det kanske helt annorlunda ut jämfört med vad bilden visar. Och tiden, den räcker inte till.

Visst får jag se mycket och jag får uppleva mycket.

Fast det är inte alla som ser den andra delen, långa dagar, timmar i bilen, väntan på flygplatser, sena kvällar med att försöka svara på mejl, elektronik som inte fungerar, GPSer som visar fel, hyrbilar som är annorlunda, lunch på en dålig vägkrog osv osv. Det är inget 7-16 jobb när en har en "resperiod", det är jobb mest hela tiden.

Och ändå är känslan - att man inte hinner med.

Så mina mikropausar visar inte verkligheten, bara en liten del av den. I mitt fall - även fruktansvärt viktiga mikropausar, utan att se det där vackra, stanna upp några sekunder och ta in det - så hade jag nog inte fixat det här.

Maten alltså!

Positivt när jag är ute och reser är att det finns möjlighet att passa på att äta god mat. Och lite annorlunda mat jämfört med det som finns av utbud kring hemma. Det som erbjuds på hemmaplan är ju ja, inte direkt spännande.

Många kvällar, så orkar jag inte gå ut igen och ibland är tanken på att sitta på restaurang själv helt enkelt för mycket.

Utan det kan bli en sallad köpt på matvarubutiken, som äts i sängen på hotellet. Hallon eller blåbär till efterrätt tillsammans med yoghurtnötter. Standardmiddag om jag liksom är slut, att det här sociala liksom tagit slut för dagen. När det känns så mycket bättre att bara pysa runt på hotellrummet alldeles själv.

Sista veckorna har jag dock varit på hugget när det handlar om mat.

Förra veckan åt jag himla goda hamburgare, ja inget annat på menyn lockade så det blev hamburgare på två olika hotell faktiskt.  Hotellrestaurang är kanske inte så spännande, men på många platser är det liksom det enda som erbjuds. Hotellet kan ligga avsides, eller på en mindre plats där utbudet är samma som hemma. Hamburgaren brukar vara bra på alla hotell, lite mer kärlek i den och gjord från grunden.  Nu verkar det vara inne att servera potatisklyftor/pommes frites i strut/hink vid sidan.

Och igår åt jag en jättegod kycklingsallad med fikon och rostade macadaminötter. Himla gott var det! Dock tror jag nog att fisksoppan är ännu bättre, den får jag testa nästa gång jag passerar.

Idag har jag ätit indiskt, även det otroligt bra. Jag valde starkt och var orolig över hur det skulle bli. Det får ju inte vara för starkt, så där så att man inte känner några smaker. Men det blev alldeles perfekt!

Borde tagit bilder, jag inser att jag inte riktigt lever upp till det här med att vara "bloggare".

Första turen med racern.....blod, svett och tårar!

Det är så konstigt att jag liksom aldrig lär mig.

Av någon anledning så får jag liksom för mig att jag ska vara precis lika bra som när jag cyklade sista gången inför vintern. Kanske till och med bättre. Utan att ha cyklat speciellt mycket. Ja ni hör ju, den ekvationen hör liksom inte riktigt ihop.

Mycket riktigt så blir det ju ett rejält uppvaknande första gången en tar fram racercykeln och drar iväg.

Det börjar göra lite ont, det känns konstigt, sitter jag bra, får jag igång rundtrampet och så vidare och så vidare.

Det innebär att fröken Nilsson får lite känsla av blod, svett och att det faktiskt kommer lite tårar. Tårar av besvikelse. Det är faktiskt ganska pinsamt. För vem sjutton är bra på något som man liksom inte har gjort på längre? Det är väl klart att det behövs några turer för att komma in i det. Få in tekniken och liksom rulla på. Känna kraft och energi. Och alltså, jag är liksom inte en som är rutinerad på cykling - för andra som liksom är född på en racercykel så kanske det är så. Inte för mig.

Dessutom är ju kondisen inte direkt av toppenkvalitet just nu den heller, problemen med fotlederna har ju liksom lett till lite följdgrejer som är lite mindre roliga.

Dessutom så verkar jag ha en väldigt lång uppvärmningssträcka på cykel. Det tar ett tag innan mina muskler blir varma och är villiga till att arbeta på (måste innebära att jag har väldigt stooooora muskler eller hur ? :) ).

Jag vet det här,  fast ändå.....det är lika varje år! Jag drömmer om att bara kunna kliva upp på cykeln och dra iväg i ett galet tempo, få till växlingarna i backarna snabbt och rutinerat, få in rundtrampet, inge ont i kroppen - utan bara så där härligt bra, precis allting!  Flyt, lätthet och glädje.

Får nog fortsätta kämpa på, och framförallt slänga den där jäkla prestationen åt pipsvängen!!!

Tur allt kändes bättre efter halva tiden när vi vände. Då plötsligt fick jag in betydligt bättre tempo och växlingarna kändes bra. Lite mer vind i ryggen istället för i ansiktet. Och plötsligt infann sig det där lyckliga leendet. Och plötsligt så förstår man ju, det blir så jäkla självklart - varför en cyklar!

En vecka i Norge helt enkelt

Jaha, då är jag i Norge igen då.

Helgerna går väldigt fort alltså, vips så är de förbi.

Oslo nu, imorgon Drammen, tillbaka till Oslo och så vidare mot Trondheim.
Hemma fredag kväll igen.

Det är intensiva veckor framför mig, samtidigt som det är jättekul förstås. Det är lite skräckblandad förtjusning faktiskt. Det är ju härligt att röra på sig, få äta god mat (ta chansen liksom) se nya platser och allt det där. Och också väldigt krävande. Så det är liksom väldigt delat.

Det gäller bara att liksom försöka leva lite också, inte bara jobba.

Eller är det så: att leva är att jobba?

Och vips, så är jag strax utanför Lillehammer

Det är givetvis kunder som gör att det blir lite förflyttningar inom Norge för tillfället. 

Idag så har jag hamnat i Øyer, utanför Lillehammer.  Kan även kallas Hafjell. Här finns bland annat en skidbacke, Hunderfossen och Lilleputthammer. Som vanligt, så tog jag en promenad när jag var klar med sista mötet för dagen och kom till hotellet vid halv sju tiden. Här var faktiskt solen framme, tyvärr så fick jag endast njuta av den utomhus när den gick ner bakom fjället. 

Ena sidan av dalen lös fortfarande upp av solens strålar - men det fick jag inga kort på och här nere så nådde solens strålar inte ner.

Snön har börjat försvinna här uppe och det ligger endast kvar i skidbacken, konstsnön. Jag tror de stänger om en vecka eller så. 

Det är ett litet samhälle som liksom kretsar kring sina turistattraktioner samtidigt som det är en fantastiskt plats för naturupplevelser.  Längdskidor, mountainbike och så vidare. Fiske, vandring och allt möjligt friluftsliv.  OL (dvs OS) symbolen syns fortfarande på fjället. 

Jag får liksom känslan av Sälen här. Och jag kan precis förstå känslan hos dem som jobbar och bor här just nu, efter mina år uppe i Sälen. Sista rycket innan lugnet sänker sig i några veckor och sommarsäsongen startar. 

En promenad med friska vindar

Så kom jag fram efter några timmar i bilen.

Gissa om det är skönt att byta om, gå ut och få massor av frisk luft i dessa omgivningar? Bor vid Fornebu denna gång. Strax utanför Oslo. Har faktiskt aldrig bott här tidigare, så var självklart väldigt nyfiken på omgivningarna. Jag valde helt rätt!

Dessutom har de ett väldigt bra gym också, som jag även hälsade på en stund efter promenaden. Får hoppas de har fler erbjudanden med bra pris, så att jag kan bo här fler gånger.

En väldigt grå dag idag, med regn under dagen. Tänk er en solig och fin dag sittande på en av klipporna och se ut över Oslofjorden - aaah!

Fast idag var det himla skönt att få lite friska vindar som fick mig att vakna lite.

Det där telefonsamtalet....

Så nu är det gjort då, startskottet.

Jag skrev för relativ länge sedan om det att vi försöker skaffa barn.

Det har varit en ganska jobbig period minst sagt. Vi har försökt att liksom inte tänka så mycket på det, fast ärligt talat hur enkelt är det?

Framförallt när en vet hur liten chans det är att allt ska gå bra liksom.

Det tråkiga har ju också varit den här "jäkla verkstaden" som blivit. Det är ju inte lägre frågan om att "nu vill jag" utan snarare nu "måste jag". Det är verkligen inte kul.  Att vara sugen, jaaaa vad är det liksom?

Stressen över missad ägglossning på grund av att jag eventuellt befinner mig på en annan plats eller så (typ nästan alltid i Norge). Svårt att göra barn på avstånd.

Sorgen när jag insett att "nu är mensen på gång" igen. Har till och med valt strategien, ingen sex för att slippa bli ledsen. Har vi inte sex så blir det ingen besvikelse när mensen kommer. Ja, ni hör ju.

Känslan av: nä jag vill nog inte ha barn ändå...för att man liksom inte orkar att förlora igen och igen. Det blir ju något som en ska prestera i, trots att det liksom inte är så jäkla mycket en kan göra än att försöka pricka in rätt dag.

Mycket känslor.

Mycket känslor.

Många människor som plötsligt råkar bli gravida, bara så där. Och känslorna som dyker upp.

Och så några som faktiskt öppnat sig och berättat sin resa. Som kanske inte är så jäkla enkel.

Det är ingen självklarhet det här.

Positivt är att det i alla fall är är helt klart att vi har en suveränt bra relation. För alltså, det här är inte enkelt att gå igenom. Med fel kille hade detta aldrig gått, och lika bra är väl det?

Det är liksom ännu mera självklart att det är vi.

Vi har testat oss, allt är ok. Men nu startar processen om och kring provrörsbefruktning.

Läskigt. Pirrigt. Skräckblandad förtjusning. Oro för vad och hur min kropp ska reagera på behandlingen.

Hm.

Den som väntar på något gott.

Håll tummarna för oss!

En långtur med vovven

Igår gav jag mig iväg med stavarna i högsta hugg, ut på långtur var planen. Lite osäker på vart jag skulle gå men beslutade mig för att gå upp mot Hunflen (ett berg/skidbacke i närheten). 1 timme gick jag och det är i stort sett lite svagt uppåt hela tiden (om man inte väljer att gå uppför skidbacken, då är det betydligt brantare - jag valde inte det just idag), sen fick jag pyssla om ett skavsår och knalla iväg hemåt igen (älskar compeed). Så när jag kom hem igen så stod klockan på 2 timmar. Härlig start på dagen!

Så skönt med ljusare kvällar

Igår var en sådan där solig och härlig dag, så efter att ha suttit inne hela dagen på kontoret så var det liksom bara givet att det skulle göras något ute. Eftersom jag inte riktigt kan springa utan att få ont, så var det då cykel som stod på schemat. Gällde att snabbt byta om, även om det börjar bli ljusare så går det fort.

Det var bara ett litet orosmoment! Vinden! Det blåste ganska friskt igår och det började med rejäl motvind. Egentligen så är det ju bara lite extra träning både för kropp och psyke, fast ja - det är fruktansvärt jobbigt! Värst är nog ändå sidvinden när det kastar tag i cykeln, jag hade båda händerna rejält på styret om man säger så.

Utgångsläget, vinden ganska kraftig....

Benen var dock ganska pigga så det gick ganska bra att trycka på. Samma runda som i söndags och jag kapade några minuter i alla fall, trots kraftig vind. Så det kändes riktigt bra trots allt. Långa raksträckor är utmanande sådana här dagar med mycket vind, men de gör mig väl starkare antar jag. Längtar till de torkar upp lite mer på skogsvägarna så att jag kan ge mig ut där och cykla istället.

Svettig och slut efter en "härlig" cykeltur...eller hur var det nu?  

Titta här...har har jag skrivit lite om balansen när det kommer till träning och så

Vad är egentligen balans?

Årets första cykeltur!

Igår var det dags, för asfalten var plötsligt helt snöfri. Så vi cyklade på mountainbike, på asfalt. Innan de sopar på vägarna, så får racercyklarna vänta. Oerhört jobbigt, speciellt kanske för att jag redan vid start hade trötta ben jag råkade cykla 90 minuter inomhus på spinningcykeln. Hm, inte direkt den bästa uppladdningen kanske? :) Och sen är det ju det där med vinden och liksom den totala ovanan. Hur som helst, det blev en härlig tur på nästan 2 mil. En fin start på cykelsäsongen. Nu får vi se om det här håller i sig, eller om det kommer mer snö snart. 

Att liksom följa mönster

Jag har en vana, ett återkommande mönster.

Som ju på ett sätt är jag och en stor del av mig.

Ena sidan är ju oerhört positiv, mitt driv, min syn om att det mesta är kul, min livsglädje.

Och andra sidan, när det liksom blir för mycket. När allt det där positiva till slut blir mindre positivt.

Inte ens nu när jag har ont, så kan jag ändra mitt mönster.

För jag vill inte bli en sådan som begränsar mig. För att jag vill känna att jag lever.

Det är väl bara att bita ihop är det inte?