Det har varit en härlig dag, jag har bara slappat ute på balkongen. Gått mysiga promenader med bästa hunden, mått bra, men hela tiden haft en liten orolig känsla i magen. Jag började rota runt i mitt inre och det tog ett tag för mig att inse vad det var.
Jag öppnade dörren på glänt lite grann. Det verkar omöjligt att bara smälla igen den. Den står fortfarande där, lite öppen så där. Jag skäms inte för det och jag kommer aldrig någonsin be om ursäkt för att jag tycker om. Det är inte mer än så, men det är vad det är. Jag känner honom inte.
Han har suttit i en bil hela dagen och kört långt. Jag har haft en orolig känsla i magen, bara för det. Tänk om det skulle hända honom något. Det är helt galet, helt jäkla otroligt. Men så är det. Jag undrade när han skulle passera här utanför, bara några hundra meter från där jag bor. Nej då, jag börjar inte bli tokig på nått sätt. Det är bara så här det är. Jag tänker inte be om ursäkt för det. Han kommer väl att stanna kvar där inne en stund, verkar det som. Men han försvinner väl, till slut. Ingen ide´att skynda på det. Det är som det är.
Jag vet att han är hemma igen, jag ser det här på datorn. Bra.
Jag anar mig till, att inte en enda tanke har han tänkt på mig. Men så är det i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar