Det är skönt att åka inlines när livet känns så där. Skönt att känna vinden i ansiktet och håret som fladdrar i vinden. Känna att det svider i musklerna. Det kom några regndroppar, det var mycket vind men det gjorde ingenting. Det passade med mitt humör, och på grund av regnet så såg ingen mina tårar.
Vad ont det gör att bli avvisad, även om det alltid är något man vet om kan ske så var det så oväntat. Det kom så plötsligt. Aj!
Finaste mannen. Fan också. Jag var så himla nyfiken på honom, ville veta mera, lära känna, komma nära. Ingen stress i det, men jag var så glad att jag äntligen kände att jag började släppa in någon, litegrann. Jag har varit som en vägg en längre stund. Inte riktigt vågat.
Så det är bra, att jag lärde mig att jag faktiskt lever igen. Jag var lite fundersam om jag aldrig skulle våga. Nu vet jag att jag vågar. Men det blev platt fall igen.
Ge mig några dagar så kommer nog allt kännas lite bättre.
4 kommentarer:
Jag kan inte mer än hålla med.. när man själv äntligen släpper in dom och känner att man är beredd att våga, våga satsa, så vänder dom.
För mig är det alltid dom som är mest intensiva i början, vill umgås och höras, och sen är det som att man möts på mitten och sedan går om varandra.. Mycket märkligt.
Jag förstår ingenting. Får nog lägga ner det här med karlar, jag verkar helt ha tappat "magkänslan". Men, men....vet väl hur det där är...klarar mig inte utan dem heller!
Kram kram kram kram
Tack så mkt Z, det behövde jag...kramar är bra!
Skicka en kommentar