Det har varit dagar med mycket känslor.
Jag var på bröllop. Det är något speciellt med bröllop, man firar kärlek. Det är så härligt, jag blir glad. Och givetvis började jag tänka på mig och att det bara är jag. Undrar när kärleken ska nå mig, på riktigt.
Min väninna har hittat tillbaka till sina barns pappa. De var lyckliga, glada och hade massor av energi. Det var kärlek i luften och jag saknade. Jag saknade något jag inte ens har haft. Det var bara en liten öppen dörr, på glänt litegrann. Jag önskar jag kunde smälla igen den. Men jag klarar inte det. Den står fortfarande på glänt. För jag inser att jag tycker om honom, det lilla jag vet om. Det spelar ingen roll, det är ju det jag gör. Det är inget jag skäms över eller ska be om ursäkt över. Jag tror på att man inte ger av sig själv för att få något tillbaka. Jag började ju faktiskt inte tycka om honom för att han skulle tycka om mig tillbaka.
Kärleken övervinner allt. Det tror jag fast och fullt på. Och jag kommer aldrig ge upp min tro på kärleken. Aldrig.
Min far ligger på sjukhus. Han är världens största och bästa pappa, han är stark som en oxe och envis som sjutton. Han tycker om att dansa och är så orolig att han inte kan sova när jag kör bil. Han har alltid olika projekt igång och han älskar allt som har med skogen att göra. Han kan berätta massor av historier om jakt. Han tycker om att bada bastu och han skåpäter alltid. Han är inte alltid duktig på att visa sina känslor, men jag vet att jag är hans lilla puppiduppa. Och han skulle göra precis allt för mig. Jag tvivlar inte på det, en sekund. Min pappa är världens bästa pappa och nu ligger han på sjukhus. Han har haft en liten stroke. De vill inte låta honom åka hem för hans blodtryck är för högt. De tar massor av tester.
Jag vet att han oroar sig. Och så tänker han på att han har plant att sätta och inte tid att ligga där. Han är sån, min far.
Jag har fått en liten spark i baken. Det är bara att leva, varje dag som att det vore den sista. Låt människorna runt dig får veta hur mycket du bryr dig. Du vet aldrig när ni ses igen. Det kan ta slut, fort. Och plötsligt är de borta. Eller så är det du, som dör utan att ha levt på riktigt.
Leva mitt liv, våga ta för mig, älska hur mycket som helst. (Ingen har dött av magplask, vad jag vet) Förstå att allt jag måste göra är att leva.
Det kanske inte kommer ett imorgon eller sen.
Min bror och Dan kommer sätta planten. En liten manlig kärleksförklaring.
3 kommentarer:
Världens största kram till dig!
Du är värd det bästa och då kan man faktiskt ta hur många magplask som helst, för när man väl är där, då har hela resan varit värt det.
Alla erfarenheter gör en starkare och hur det än må vara så tror jag att det enda som ger mer livsglädje är att faktiskt leva.. och Lena.
Jag vet nog ingen som lever så hjärtligt som du. Du skrattar med hjärtat, du älskar med hjärtat, du gråter med hjärtat, du lever med hjärtat. Och hur förnuftig man än försöker vara ibland så är hjärtats väg den man ska följa, och det är precis vad du gör.
Du får aldrig sluta leva Lena!
Och vet du, när HAN väl hittar dig, så har all hans väntan och letande varit värt det.
Det finns dagar av lycka, dagar av gråt...(ja du vet)
Solen skiner på dagen men vart fasen tar den vägen när de blir mörkt?
Men hur det än e, så kommer den fram igen å värmer vattnet så man kan göra magplask igen.
Magplask gör ont, var så säker, men d går över, helt övertygad!
Njut av solen, magplaska mer... lr helt enkelt "Hångla mer". hmmm? Funkar för mej än så länge. Detta har du lärt mej, med ditt tänk. Förbaskat tacksam... Kram på dej.
Åååååh Annso, jag är så glad att jag har dig som vän. Tårarna började rinna nedför mina kinder, fasiken va fint. Tack för alla snälla ord. Du är världens goaste!
Och ja PA, det e bara att "hångla mer" (uttrycket kommer från boken med samma titel av världens bästa Klas Hallberg - den är värd att läsa)
Skicka en kommentar