Förundran

Idag när jag ligger där på stranden med min hund tätt intill, en plaskblöt liten hund som spanar på människorna, mest på barnen. Han älskar barn. Hur som helst när jag ligger där förundras jag, jag förundras över alla par. Par överallt. Jag borde bli avundsjuk. Men nej, jag blir snarare tacksam över att jag är själv.

Missförstå inte, ni vet att jag tycker kärlek är det häftigaste som finns.

Men det här är vad jag inte såg och vad jag hörde.

Jag såg inga kramar eller pussar, jag såg inga blickar av kärlek. Jag hörde hårda, arga röster. Det tjafsades om hur länge de skulle vara kvar, de hade vilda diskussioner om när maten skulle ätas, den ena tyckte blöjan skulle vara på i vattnet, den andra inte. Långa ordväxlingar om när de lämnat festen, vem som var fullast osv. Det var arga blickar och sårade känslor. Ord mot ord.

Vad är det som händer? Så många människor, så många par, så lite kärlek. Är kärleken på väg att bli mindre viktig? Orkar vi inte vara rädda om varandra?

Och ärligt talat, jag vill inte leva i en sådan relation. Jag vill leva i en relation full av kärlek, respekt och hängivenhet. Full av kramar och omtanke.

Som min vän skrev i sin status på facebook, idag var det tre år sedan som jag gifte mig med min allra bästa vän.

Ja precis det vill jag ha, en bästa vän - den bästaste av dem alla.