Jag skulle ljuga om jag påstod att det har varit enkelt att komma hem. Det har inte varit det. Det är skönt att vara hemma, helt klart. Men däremot är det inte skönt att komma hem till krångel och bråk.
Det har varit stora kontraster. Från att ha umgåtts mer eller mindre bara med mig själv i tre veckor så har jag haft folk runt mig hela tiden. Jag har inte varit ensam en sekund, eller jo jag har varit ensam i ca 2o min i bilen till och från en väninna. Det är allt.
Från att ha tagit alla beslut själv, allt från vad jag ska äta till vad jag ska göra, när jag ska sova, när jag ska läsa bok till vad sjutton som helst. Så har jag hoppat rätt in i kompromisser, visa hänsyn, disskutera och så vidare. Självklarheter så klart en kan ju inte gå igenom livet som en stor egoist, men stora kontraster.
Från att vara själv till att ha DagOve med barn runtomkring, familj och vänner. Jag älskar dem alla, men oj vilken energi det har tagit. Jag har varit trött. Jag har somnat tidigt och behövt be om ursäkt för det. Jag har inte kunnat göra något som bara jag vill.
DagO har velat haft kramar och kyssar, och blivit så oerhört besviken när jag inte levt upp till hans förväntningar på mig. Jag har inte sagt tillräckligt mycket att jag tycker om honom, jag har inte kramat tillräckligt, jag har inte pratat tillräckligt, jag har inte sjungit tillräckligt. Jag har inte varit som jag brukar. Så jag undrar ju vad jag egentligen har gjort som varit bra. Och helt ärligt så har han till och med sagt att han inte tycker om mig som jag är just nu.
Det gör så fruktansvärt ont. Han verkar inte förstå. Han vill inte förstå.
Jag har varit med om en stor händelse i mitt liv, jag har växt och blivit ännu starkare än vad jag tidigare var. Jag har träffat massor av människor som har delat med sig av sig själva och gett mig mycket glädje. Jag har haft tid att tänka och jag vet vad jag måste göra för att må bra och det är något jag inte får glömma bort.
Jag måste komma ihåg att ta vara på mig själv först, sedan kommer alla andra. Jag ger och ger av mig själv hela tiden och det går hur bra som helst, så länge jag bara är i balans själv. Jag måste vara rak och ärlig mot mig själv. Lyssna på mitt hjärta. Våga säga nej eller ja, ta plats. Våga. Det är så självklart och det har blivit ännu mer självklart efter resan. Att mitt liv handlar om mig. Och självklart om de jag väljer att ha runt mig.
Men att mötas av oförståelse och känslan av att inte bli omtyckt som jag är gör ont. Han kanske inte tycker om mig som jag är trots allt. Han kanske såg något annat där under ytan som inte finns, vad vet jag.
Att tankar som: att jag vet inte om jag klarar ett förhållande, är jag verkligen redo att binda upp mig, dyker upp är inget konstigt.
En del av mig vill INTE och en del av mig VILL.
Det är precis sånt här krångel och konstigheter som har gjort att jag dragit mig för att gå in i ett förhållande, det är enklare att vara själv helt enkelt. Och det är precis det här som har gjort mig RÄDD.
De flesta killar, alla jag varit med, har älskat mig för att jag är glad, jag tar plats, jag har massor av energi, jag har åsikter. För att sedan försöka göra allt för att ta bort precis det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar