31 år och kärlek

Jag har funderar på det där, hur det förändras.

Kärlek och att uppleva kärlek.

Jag minns när jag var 19 år gammal och träffade en 13 år äldre man. Jag var galen av kärlek. Gjorde saker  jag aldrig gjort förrut, sa saker jag aldrig sa förrut. Jag hade helt enkelt gjort vad som helst för att få den jag ville ha. Himlastormande förälskad. Övertygad om att vi skulle vara tillsammans resten av livet. Helt övertygad. Läser en bok nu, där det står klart och tydligt att när man är under 20 år så tar man väldigt okloka val och att det beror på att hjärnan inte är fullt utvecklad. Hm. Ja, kanske det. Otroligt fin erfarenhet att bära med sig, oavsett.

Sedan kom den andra glada skiten och sen den där som inte var så snäll. Och alla har de lämnat spår efter sig.

Alla är väl att ta i, så många har de faktiskt inte varit.Men de jag haft en längre relation med. De har lämnat sina spår och avtryck. Den sista väldigt djupa. Obalanserat, kaotiskt, ibland väldigt, väldigt bra. Jag känner mig som ett liten sårad flicka ibland. Och ibland som en superklok kvinna. Och ibland så vill jag inte ens ha de erfarenheter jag fått genom den relationen. Fast det finns fina minnen och jag väjer att fokusera på dem, annars blir det inte särskilt trevligt.

Hur som helst. Det har satt sina spår.

I den relation jag lever i idag så visar det sig.

Det visar sig i att jag inte vågar. Jag vågar inte hoppas. Jag vågar inte vara riktigt, riktigt glad. Jag går och väntar på att han ska bli elak. Som att jag har en liten mur runt mig. En osäkerhet.

Jag gillar det inte.

Jag vet med mitt hjärta att han är fantastisk. Han skulle aldrig medvetet göra mig illa. Han är bland de finaste människorna jag vet.

Och ändå. Så finns det där. Rädslan.

Tänk om.

Det är det, det gör med en. Ett liv i relationer. De lämnar spår. De lämnar fotavtryck.

Och det gäller att släppa taget.

Han har inget med det att göra. Inget med det gamla att göra. Det är ju så och jag vet det. Och ändå. Så otroligt svårt att släppa taget. Försiktig. Jag har aldrig varit försiktig förrut när det kommer till kärlek.

Det brukar vara buller och brak och hej och hå.

Nu är det allt det lite gömt bakom en försiktigthet.

Han måste få sätta sina egna spår i mitt liv. Ta plats. Stor plats. För att liksom verkligen visa mig vem han är. Mycket. Jag har sagt det till honom, du måste visa mig vem du är. Nu. Hela tiden. Alltid. Inte svassa runt. Det skapar osäkerhet hos mig direkt. Och så blir jag rädd.

Och jag måste våga. Det är bara så. Ganska enkelt.

Våga och vinna.

Jag älskar honom, jag ska inte låta mitt förflutna förstöra. Inte låta rädslan vinna. Hoppas han står ut och förstår att jag varje dag krigar mot gammalt skit. Försöker få det att försvinna. Att han ser mig. Det fina som finns där och allt det jag har att ge. Att han inte ger upp.

Är det möjligt att förstå något man inte gått igenom själv? Jag hoppas det!

Min önskan är att jag och han ska leva lyckliga i alla våra dagar. Jag och han. Sida vid sida. Två starka människor som inte är rädda. Som låter kärleken vinna. Och rädslan och osäkerheten, den finns inte längre.