Hur som helst så är det så att jag inser att mitt förra förhållande satt sina spår. Det kommer liksom upp till ytan lite då och då. Det är ju så här i livet. Det som jag har upplevt det finns där som en ryggsäck. En ryggsäck som det kan ta tid att rota runt i för att hitta det där som ligger där och knager. Och det är ju först då som det är möjligt att göra något åt det. Det där knaget.
För att förtydliga (ni som har hängt med ett tag ni vet ju det här). Min förra relation var inte helt stabil. Jag skulle vilja beskriva den som väldigt ostabil. Det kunde vara jättebra och sedan jättedåligt det var aldrig något mitt emellan. Det var mycket tvära kast, fram och tillbaka. Ganska turbulent och krävande att hänga med i.
Nu är allt precis så där som jag alltid önskat. Lugnt, stabilt, kärleksfullt. Önskar bara jag kunde lita på det. Är så van att befinna mig i en berg och dal bana att jag går och väntar på att plötsligt så händer det. Pang bom, så blir det tvärtemot. Det är det jag är van vid. Det blir ju aldrig så. Det bara fortsätter. Och jag klarar trots det inte av att liksom lita på att allt kommer vara bra. Hur lång tid kommer det att ta att vänja sig vid en helt normal relation?
Jag är rädd för att jag återigen ska tappa bort mig själv i relationen, att han ska försvinna, att plötsligt upptäcka att allt bara är på låtsas, att det visar sig att han inte är sig själv, att han gör sig till och plötsligt visar en helt annan sida av sig själv.
Ibland blir jag så himla rädd att jag inte ens vågar visa min kärlek för mannen jag älskar för att jag är rädd att det bara kommer försvinna.
Så min stora önskan på jul är att jag äntligen slappnar av och inser att jag lever i en sund, härlig relation. Med en man som jag älskar.
Att lita på att just nu i den här stunden så älskar vi varandra. Och i nästa och nästa. (Fast framtiden kan ingen säga någonting om. Det viktiga är det som pågår just nu.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar