Sårbar

Jag känner mig väldigt sårbar emellanåt så där. Ni vet, jag kan känna mig väldigt ensam. Och det är om jag ska vara rationell väldigt märkligt. Jag har många vänner som tycker om mig, en familj som alltid finns där, en hund som fullkomligen öser ovillkorslös kärlek över mig.

Men det är den här saknaden efter någon att vara så där nära med, så där nära att han vet allt. För en han, det är jag nämligen säker på att jag saknar. Jag saknar en muskulös arm som håller runt, en rivig haka, kanske ett hårigt bröst, händer som är stora och gärna lite så där använda. Men framförallt ett stort hjärta och mycket humor . Gärna lite så där karig, men mjuk på insidan.

Idag är en sådan där dag när jag känner mig lite ensam och sårbar. Jag undrar om jag någonsin kommer hitta den där mannen som kommer rock my world. Om han finns där ute, och vart . Tänk om jag alltid kommer vara ensam. Skitliv.

Jag är faktiskt rädd för det ibland, att jag alltid kommer vara ensam. Min mormor tycker jag börjar bli kräsen. Att jag bara borde ta något. Det kommer jag däremot aldrig att göra. Men det är klart att jag som idag undrar, alltid ensam, jämt, hela tiden?