5 år av mitt liv

Vi pratade om mitt förra liv på jobbet idag, på lunchen. Mitt ätstörningsliv. Mitt träningsnarkomanliv. Mitt ångestfyllda liv. Och vet ni vad?

Jag är så oerhört tacksam över att jag är den jag är idag.

Att jag har möjligheten att göra val.

När jag var sjuk klarade jag inte att välja, "monstret" styrde mitt liv. Och allt, precis allt kretsade kring mat, träning och fokus på vikt och utseende. Dieter till höger och vänster. Träna flera timmar när jag ändå var igång. Mörda min kropp.

Jag klarade inte att ha ett fungerande socialt liv. Det var bara stress, stress, stress. För vilken mat skulle egentligen serveras? Och tänk om jag inte hann träna? Alkohol=kalorier. Bakfull dagen efter, går inte - då klarar jag inte att träna.

Åka hem till Äppelbo. Hård diet i en vecka eller två. Tänk om någon tyckte jag var tjock?

Så här idag med lite perspektiv så ser jag att allt var totalt kaos.

Det kände jag väl givetvis då också, lite då och då. Det är väl klart att när jag spydde tills näsan sprutade blod och tårarna aldrig slutade rinna, det är klart att jag tyckte det var lite skit. Det är klart att jag tyckte det var lite skit att jag inte klarade att styra mig själv. Det är klart att jag var lite ledsen när jag insåg att jag inte ville leva längre.

Det är klart.

Och vet ni. När jag läser om alla dessa dieter till höger och vänster. Om människor som lägger ut länkar till sidor, bloggar, olika typer av vågar och sånt som bara handlar om en sak och det är att gå ner i vikt - då blir jag ledsen. Uppriktigt ledsen. Jag blir ledsen över att vissa människor så totalt tror att, bara för att det fungerar för mig så kommer det att fungera på precis alla. En sak är säker: vi är alla unika.

Jag tänker. Stackars människor. Stackars, stackars, stackars. Vet de hur lätt det är att det totalt tar över livet ? Hur det liksom smyger sig på och plötsligt tar över? Hur vissa kroppsdelar plötsligt inte existerar för att en inte klarar att se dem, för de är feta&fula?

Hur lång tid det tar att ta sig tillbaka till ett normalt liv? Ett liv där jag faktiskt kan lyssna på min kropp, vad behöver jag idag?

Äta varierat, lite av allt. Att kunna umgås, äta det som bjuds och skratta inifrån och ut. Träna för att det får mig att må bra och för att jag älskar det. Inte för att jag måste.

Snälla ni, min största tips i livet. Krångla inte till det för er. Mät inte, ta inte bort vissa näringsämnen, hetsträna inte. Hetsät inte. Lite lagom så där. Det är alldeles lagom.

Önskar ni gå ner i vikt så är det faktiskt så att det bara är ett tips som är det enda rätta. Gör av med mer energi än du får i dig. Eller minska ditt energiintag. Eller öka den energin du gör av med.

Och jag kan på fullaste allvar lova er, lyckan kommer inte automatiskt med att kilona rasar.

Lycka är något annat, totalt separerat från det. Glöm aldrig det!