Om att vara i total förvirring och alldeles upprymd och alldeles galet glad och så lite rädd. Jag känner mig väldigt sårbar och samtidigt superstark. Free falling. Som en jävla fura liksom. Vågar jag? Klart jag vågar känna liksom. Eller är det så jäkla klart? Vågar jag ge av mig själv när jag inte vet något om något?
Jag tror alla kan förstå vad det är jag går igenom nu. Kan ha förståelse för det jag upplever, för de flesta har upplevt det. Jag håller tametusan på att bli kär. Va fan. Och vad tycker jag om det här?
Ja mina damer och herrar, jag tycker förstås att det är alldeles fantastiskt. Samtidigt som jag är livrädd. Jag vet inte om det är besvarat. Kanske, kanske inte. Är det inte typiskt? :)
Jag har blivit skadad genom min förra relation. På ett sätt som gör att jag är mer försiktig. Jag vågar inte ens känna efter ordentligt, just nu. Jag har ju gjort det här förrut jag har stått där och "visat mig själv" total sårbar och verkligen försökt att vara precis den jag är. Det är den här personen som är jag, den du kan välja att tycka om eller inte. Det har varit varierande resultat. Fast det är i mina ögon den enda vägen att gå, att vara sig själv liksom.
Vågar jag bli kär igen? Självklart, det är det bästa som finns. Fast inte i vem som helst. Och vem är vem som helst liksom?
Den här mannen får mig att skratta på ett alldeles fantastiskt sätt, på riktigt skrattet bara bubblar upp. Sedan är jag lugn samtidigt som jag blir full av energi. Naturligt. När vi är tillsammans så finns ingen längtan efter något annat. En helt klart fin man, fastjust den där? Inte vet väl jag.
Jag vill att det ska vara ärligt, rakt och alldeles underbart även i vardagen. Underbart är en definitions fråga fast jag översätter det just nu med "jag ser dig som du är och dina dåliga sidor funkar även de". Att vara respekterad. Älskad. Sedd och hörd. Prioriterad. Viktig.
Att någon ser mig precis som jag är och tycker att jag är fantastiskt precis så. Som vill ha med mig i sitt liv, sida vid sida. Som vill dela sina drömmar och tankar om livet. Som tycker att jag är viktig. Skratta och gråta tillsammans. Dela men ändå inte glömma bort sig själv. Självklarheten att det är ett vi, att höra ihop.
Och det som är det läskiga i det här, det är att framtiden vet jag ingenting om. Och jag vet vad jag känner just nu, förutom det så vet jag inget mer.
Att vara i den känslan är förtjusande med skräckblandade inslag.
Det som sker det sker. Ingen stress med något. Jag får lita på det. Och lita på att han säger det han vill och tycker om det här, när han vill och önskar det. Det är inte så svårt egentligen. Jag förlorar inget på att känna det jag känner, hur resultaten än blir.
Underbara liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar