Det är torsdag och jag har fortfarande inte förstått att jag faktiskt inte ska iväg.
Herregud hur fort en vänjer sig vid saker och hur hög stressnivå en faktiskt klarar av.
Det gör något med en när en som jag åker fram och tillbaka och hit och dit mest hela tiden. Det är som de där indianerna ni vet.
"Tre indianer skulle medverka i ett konvent i Nordamerika. För att ta
sig dit flög de för första gången i sina liv. När de väl landat och
hämtat ut sitt bagage satte de sig ned och blev sittande på en bänk i
mer än 30 minuter.
Anordnaren av konventet som också var den som
mötte upp dem på flygplatsen började bli otålig och ville komma vidare.
Så jobbigt kan det inte ha varit att flyga tänkte han. Lite frustrerad
frågade han indianerna vad de sysslade med genom att sitta stilla sådär
på bänken…?
Till svar fick han: Vi inväntar våra själar!"
Det blir lite så när jag reser, själen hänger inte med även om jag så gärna vill.
Hur som helst så verkar inte min själ förstå att jag är hemma heller. Nu när jag faktiskt är det. Det känns hela tiden som att jag är på väg.
Och då har jag ju faktiskt varit hemma sen förra fredagen.
Dunk, dunk, dunk, jag kan nästan känna mina hjärtslag. Stress hjärtslagen.
Och då har jag trots allt varit på 3 timmars yoga workshop för lugn och ro, fått massage....
När jag kommer hem från jobbet så vill jag liksom bara iväg. Det blir nog bättre sen när jag blir mer och mer hemma. Då vänjer sig kroppen lite bättre. Eller framförallt själen.
Himla skönt, trots allt, att vara hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar