Och mitt i det där så lyckades jag givetvis blir grinig på min sambo.
Jag är en känslomänniska utan dess like och jag liksom anar mig till saker eftersom jag väldigt lätt känner av stämningar och sånt. Och jag märkte ju ganska direkt (viktigt att notera är att detta är min version, sambon har säkert sin egen och det är inte säkert att det stämmer med min verklighet) att han inte riktigt var där.
Ni vet, disträ, svarade väldigt okänsligt "jag bryr mig inte" och jag vet inte. Det var något som inte stämde direkt.
Jag ville så gärna att han skulle vara med, för annars hade vi inte hunnit träffas någonting. Jag tyckte det var en bra idé att liksom göra det tillsammans.
Så jag blev ju lite grinig förstås.
På attityden, på alltihop. Jag ville att vi skulle ha kul, fast om det nu var så att han inte ville vara där (som var precis det som jag tolkade in) så skulle han ju inte varit med. Och nu var han med, så då tyckte jag att han fick ändra lite fokus.
Problemet är bara att när jag blir så här, då tror han att jag liksom plötsligt inte "tycker om" och det blir världens största sak.
Som för mig är en liten sak, brusa upp, bli lite sur en minut eller så och gå vidare. Då är det över. Färdig med det.
Så vi är lite olika, jag är nog betydligt tuffare än min bästa sambo. På ett sätt, jag är absolut inte tuff i själen. Fast stark.
Och som jag sa, jag älskar dig - men ditt beteende irriterar mig och gör mig besviken och sur.
Sen blev det faktiskt riktigt bra, vi hade en trevlig, rolig dag. Rensa luften är fina grejer tycker i alla fall jag. Och det är bra att släppa ut på känslor som är där, även om de just då bara är irritation. Jag tror på det, inte håll det inte - rak och ärligt mot dig själv och mot din omgivning. Våga vara du, säga ifrån när något inte stämmer och sedan släppa taget.
Fast nu svamlade jag iväg när jag från början pratade om gårdagens trötthetsdöd.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar