Jag är relativt bubblig av mig. Och med det menar jag att jag har mycket skratt i mitt liv, många goa vänner, en fantastisk familj, mycket energi och mycket känslor. Jag gillar att bubbla. Och vart min bubblighet kommer ifrån, det kan jag ju fundera på ibland. Jag är väl i en så kallad balans i mitt liv, jag väljer medvetet. Jag är en känslomänniska. Jag känner. Jag skrattar högt, gråter när jag är ledsen (och lycklig, och ibland bara för att det är skönt) jag skriker när jag är arg och jag försöker leva. Jag pratar mycket, fast försöker lyssna. Jag stängde in mig förrut, vågade kanske inte visa. Vågade inte vara ärlig. Jag tänkte, ingen kommer tycka om en person som är så här bubblig. Vem orkar med det? Fast med åren har jag upptäckt att det finns människor som gillar mig precis som jag är. Och jag verkligen älskar att bli äldre.
Och det som är det mest spännande är att vissa människor får mig att bubbla lite extra mycket. Det är som det liksom bara passar ihop mitt och deras. Och plötsligt blir jag lugn också. Lugn och bubblig på samma gång. Det gillar jag. Det är dit jag vill med mitt liv. Så jag vill vara.
Lugn och bubblig, I like it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar