UNS

Ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation) kallas varianter av ätstörning som inte kan klassificeras som anorexia nervosa (självsvält), bulimia nervosa (hetsätning med kompensatoriskt beteende). Det här var den diagnos jag fick när jag för några år sedan sökte hjälp på Stockholms Centrum för Ätstörningar.

Jag hade en liten blandning av anorexia, bulimia och ortorexia.

(Begreppet ortorexi myntades av den amerikanske läkaren Steven Bratman i slutet av 1990-talet och kommer från grekiskans ”ortodox” som betyder renlärig. Steven Bratman upptäckte problemet då många av hans patienter verkade i det närmaste besatta av nyttig mat och träning och beskrev sig själva som "träningsnarkomaner". )

Jag tvingades skriva matdagbok och äta på exakta tidpunkter varje dag. kl 7, kl, 10, 12, 15, 18. Även om jag var ledig fick jag lov att gå upp på morgonen för att äta min frukost kl 7. Jag grät när jag tvingades inhandla vanlig fil, vanligt smör, vanlig mjölk. Jag skulle bli så tjock. Tårarna rann i affären. Men det här gick ganska snabbt över. Det var så enkelt jämfört vad som komma skulle.

Terapi. Sitta där och prata. Försöka förändra. Tränga in i sig själv, försöka komma förbi väggen av stål. Vi provade olika varianter, jag var svår och kämpade emot. Avslappning - fungerade inte. Jag satt spänd som en pinne och bara nej, nej, nej jag tänker inte slappna av då kanske det bubblar upp. Vi målade. Jag skrattade bort. Lyssnade, men jag förstod inte.

Men sen en dag, började jag gråta. Jag grät, grät, grät. Det var som om tårarna aldrig kunde ta slut. Men när jag grät började min sambo skrika, han klarade inte av det. Jag skulle vara glad. Han kunde säga: sätt på dig din glada mask, jag orkar inte med dig. Men jag kunde inte sluta. Jag var så ledsen, över det jag gjorde mot mig själv.

Och nu är jag frisk sedan länge. Jag klarade det själv. Jag brukar i alla fall kalla det så. Det är ju med mig där hela tiden. Men jag hetsäter inte, jag spyr inte, jag äter, jag väljer inte bort mat som enligt mig är "fel". Jag försöker träna med måtta. Vara i balans.

Men tankarna, de kommer ibland. Men jag börjar bli duktig på att fånga upp dem och säga stopp! Men jag är fortfarande ganska hård på mig själv, jag trycker gärna ner, tycker inte att jag duger. Men det ska det bli ändring på. Jag försöker varje dag.

Som i söndags när jag var ute på promenad, var det trötta ben. Jag tänkte direkt, va sjutton Lena du orkar ingenting. Men ändrades snabbt till: Klart du är trött i benen Lena du har varit instruktör i 7,5 timme den här veckan (spinning, styrka, box). Det är självklart att du är trött i benen. Du behöver vila.

Klappa sig själv på axeln, varför är det så svårt? När det är så enkelt att slå sig själv på käften, lite då och då?