Det låter helt otroligt och känns väldigt konstigt när jag skriver det där, för jag mår faktiskt jättebra. Jag älskar att leva och jag är glad, lycklig. Och det har skett massor av skoj.
Men det har varit riktigt jobbiga veckor faktiskt. Ätstörningsmonstret försöker ta över och det tar kraft och energi att hålla emot. Jag har faktiskt haft några "återfall". Det gör ont i hela mig när jag skriver det här. Jag vill inte erkänna det här för någon, vill att det ska vara min hemlighet för jag tycker inte om att misslyckas.
Så jag har varit lite ledsen över det, så klart. Att det aldrig kan försvinna helt, att det ska ligga där och lura. Och jag funderar på varför? Är det all den här hetsen som är runt omkring mig nu när det börjar bli bikinisäsong? Det är bilder, rubriker i varje tidning om att gå ner si och så många kilon till sommaren. Och på gymmet börjar folk bli mer och mer ivriga, de frågar frågor om fettförbränning, de tränar mer och mer. Inte vet jag.
För jag vill inte, så enkelt är det. Jag har ingen som helst lust att inte tycka om mig själv. För jag vet att jag är bra. Så jag förstår inte varför det här konstiga beteendet är kvar. Jag tycker inte om det. Jag vill inte.
Är jag osäker, tror jag inte att jag duger som jag är? Undermedvetet.
Tror att det är nästan omöjligt att förstå hur det är när ångesten kommer krypande. Den river inuti, och när man försöker med allt som finns att få den att komma bort men det enda som hjälper är det man absolut inte vill. Usch.
Så jag behöver ha kul ikväll. Vill inte vara ensam.
Och läget är under kontroll, aldrig mera sjuk igen. Jag säger bara det. Aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar