Min mamma ringde, hennes kusin har dött. Vi vet inget mer en just det. Vet inte vad som hänt, vet ingenting?! Stora frågetecken. Det enda vi vet är att han var alldeles för ung, 40 år är ingen ålder. Döden liksom.
Jag känner att jag befinner mig i ett vakum, min hjärna vill inte ta in den här informationen. Det känns så oerhört avlägset. Tankarna går till hans familj, de där goa människorna som jag känner så väl men endå inte.
Ja, jag säger då det.
Här sitter jag och dricker kaffe, och han har dött. Konstigt. Trots allt, livet och döden. Det är ju så det är. Döden kommer och livet fortsätter.
Det är verkligen viktigt att ta vara på varje dag som går, berätta för människorna runt omkring hur mycket de betyder. Det kan så plötsligt vara över. Vips så finns man inte mer. Och ja, då är det inte mycket värt det där - att jobba tills man faller ihop, och så vidare. Ingen kommer tacka dig för det.
Låt livet flyta på, lev hälsosamt (vad som här hälsosamt för just dig, vet bara du), älska, hoppa ut i saker, var inte rädd, skratta, ge komplimanger, ta för dig. En dag så är allt borta.
Och ingen vet när...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar