Jag fullkommligt älskade att bli 30 år. Jag kände mig pigg, energifull, galet glad och lycklig. Sedan hände något. Plöstligt så var allt bara svart.
Den där balansen jag strävar efter var liksom plötsligt som bortblåst.
Jag vet nu efter några dagar med återhämtning att bollen rullade lite väl snabbt. Jag måste få stopp på detta okontrollerade rullande som jag själv så gärna hänger med på. Tills det säger stopp.
Nu sitter jag här och känner mig lite moloken. Jag mår egentligen bra. Tankarna rör sig fram och tillbaka. Vad vill jag? Vart vill jag bo? Vem är jag nu? Vad vill jag vara sen? Barn?
Känner mig instäng i lägenheten.
Känner mig lycklig med relationen, fast vill vi samma sak? Jag tror det.
Jag är trött på ett sätt som gör att jag blir ledsen. Ledsen över att jag är så otroligt elak mot mig själv. Just när allt rullar på så ser jag det inte. Då tycker jag att jag lever ett perfekt liv, fast jag någonstans förstår att tiden inte alltid räcker till.
Fast varför är det viktigt för mig att jobba mycket? Vad gör det med mig? Vad försöker jag uppnå?
Jag har inte tid med det som betyder något. Och när jag inser det blir jag ledsen. Jag kör över mig själv, över min familj och vänner för att jag någonstans tror att jag är något när jag jobbar arslet av mig?
Jag är större än så. Detta är bara en liten svacka. Jag vet det.
Fast det är sorgligt. Och från och med nu så kryssar jag ut stora delar av min kalender. För att jag älskar mig själv. Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar