Det var något som drog i mig, jag ville ut och springa/jogga/lunka. Det kändes som ett självklart val. Sol, det droppar från taken. Asfalt och grus, snö och lite is. Våren är på väg och joggingLena har tydligen vaknat från sin vinterdvala. Det är ju fantastiskt härligt.
Jag började gå, jag är en slowstarter. Det tar tid att värma upp den här kroppen. Det är bara så, och det är helt ok. Försöker se mig för den jag är och jobba efter de förutsättningarna.
Det var härligt att jogga iväg i lagom tempo. Slira lite i snön där solen inte hunnit smälta bort det som legat där i en lång vinter, för att sedan plötsligt ha asfalt under fötterna. Härligt.
Det var inte riktigt lika lätt och lekande som förra gången jag var ute, i onsdags men jag kämpade på. Steg för steg. Lyssnade på min andning. Solen värmde på ryggen. Kände mig själv, ingen annan var ute. Halv 11 en söndagförmiddag. Skönt.
Efter en stund så vaknade kroppen till liv och då är det så mycket enklare. Kommer in i ett tempo som passar och klarar att driva på. Steg för steg.
Närmade mig hemmet igen full av energi,så jag joggade vidare ner till jobbet och avslutade min träning med 40min styrketräning.
Känner mig glad över att min kropp vill och kan. Tacksam över att vara frisk och att den klarar att bära runt mig på alla möjliga grejer som jag beslutar mig för. Den kämpar på tillsammans med resten av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar