En gammal ätstörds bekännelser

Som många av er vet, så hade jag en ätstörning tidigare. Inte nu, jag är frisk. Som en nykter alkoholist ungefär, förutom att mat är något du behöver varje dag och måste äta. Det är många tankar som fortfarande dyker upp som tar kraft och energi att slå tillbaka på. Jag lyckas slå tillbaka. Men framförallt min sambo får ibland höra på mitt skitsnack om mig själv.

I början av nyåret så kom det, tankarna. Tankarna att jag inte duger som jag är. Jag borde gå ner i vikt! Det är väl lite så det är för många att när januari kommer så ska man börja om igen. Göra sig redo för beachen och allt det där jäkla skitsnacket. Och visst, jag borde kanske gå ner i vikt. För att få mindre ont i knät tex. Fast inte till vilket pris som helst.

Jag var så otroligt nära att hoppa på än den ena och än den andra dieten, för jag hade sådan ångest över att jag inte räckte till. Eller att jag var för tjock helt enkelt.

Fast jag gjorde det inte. Diet liksom. Tack och lov att jag förstod bättre. En diet hade bara gjort allt värre. Troligtvis hade jag väl trillat dit i ett extremt och livlöst sätt att leva igen.

Det är bäst att ta saker och ting med små babysteg och vara snäll mot sig själv.

Så jag kör vidare på det. Dvs. små ändringar av vanor,mera riktigt bra mat, mera motion, mera luft, mera lugn. Ungefär så. Mera kärlek till mig själv.